Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till liand och fötter bunden, uti hafvet.
Så skulle aldrig ju Venedig sjelft
Det göra eller lida. — Ej det lefva vet;
Men när dess sista stund är en gång kommen,
Det vet att dö så väl som dessa hjeltar,
Af hvilkas sista hjertblod, gjutet ut
För fosterlandet uppå Kretas berg.
Kring deras stora namn ett skimmer sprids
åler skönt än det, som dagens första strålar
Kring verlden måla. — Djerf af detta mod,
Som vet sig vara barn af stora tankar,
Dem stora handlingar uppå sin valplats
Församla tiil en evig minnesvård,
Han väntar faran, under hvad gestalt
Den än sig visa mande, lugn, beredd
Till strids — det är, beredd på döden.
Dock,
Der nan en fara bidar, störtar fram
En flyende, sjelf utaf faror omhvärfd,
Behöfvande det värn, som troddes nödigt
Mot honom, men beröfvad detta mod,
Hvaraf han skulle mötts, ifall som ovän
Han ilat dit, der bedjande han står.
Dock nöden är ett öppet bref, som lägger
Hans välfärd på ett mångbepröfvadt hjerta:
En flyktings tält är städs ett fosterland,
Som står beredt att uppta livarje flykting;
ålen den, som nu derunder söker skygd,
Har större anspråk, än dem nöden gifver.
Snart skogens äldre gäst vet, att dess nye
Fråu samma stränder hamnat, hvilka tyckas
Blott amma sina barn till kraft att fly
Ifrån sitt hem. Då väcks uti hans själ
En bränuhet, omotståndlig lust att veta:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
