Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tillsammanflöt ur tusen, tusen lijertan,
Den sucken lik, som ifrån hafvet tränger
Till mörka fängselgången, der en port
Stängts till för evigt mellan lifvets rymder
Och lifstidsfångens kula.
Men den gamle
Med återhållen anda lyss som hittills.
Blir intet jäf emot den milda domen
Af hopen anfördt till de miinners räddning,
Som, syndaoffer för millioners skuld,
Bortsläpas till att lida för en sak,
Rvari sig ingen håg kan säga, ja,
Knappt tänka vill sig utan del? — Förgäfves!
Hvar arm är kufvad, maktlös liksom svärden,
Än gömda uti krigarenes slidor.
Hvart sinnes eld blir hämmad liksom luntan,
Beredd att flamma upp invid kanonen.
Och här och der förnimmes någon röst..
Som prisar lyckan af de sälla tider,
Hvari man lefver nu. Ej såsom förr,
Då Carmagnola dömdes, skipas lag
I dunkla kulor. Se, en rättvis dom
Ej skyr att träda fram för öppen dag,
Och dagen släcks ej ut för brottslingar.
Som ej förtjena att dess klarhet skåda.
Det var för mycket. Hån emot sig sjelf,
Ej blott mot menskligheten, tror den gamle
I detta pris sig finna. Ohejdbara
Hans harm, hans klagan, hans förtviflan bryta
Ur själen opp. Han vänder sig till skaran,
Som trängs kring honom, såsom han så ofta
Tänkt, att han bordt sig vända till de män,
Af hvilka förr han omgafs på lagunen.
Men känd af ingen mer, han väcker nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
