Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Omsider taseu sinom tusen: habet!*)
Den skingrats, fallit, vissnat bort liksom
De blad, dem stormen ryckt från lagerkronan.
Och kämpalekens jättevalplats sjelf
Med möda stretat under bördan af
De tunga stegen, tiden tog deröfver.
Ja, riket, som sin storhet sammangyttrat
Af verldens sönderbrustna stycken, åter
I spillror störtat hop. — Du ensam ligger
Ännu i väntan, att den blodström, hvilken
Utur din sidas sår rann oupphörligt,
Förrinna skall. Men fåfäng är din väntan,
Lik dens, som seeDde, hur berget tömmer
Ur sina ådror källans rika språng,
Vill bida, tills de en gång tömmas ut.
Än lefver ock omäteliga smärtan,
Som ur ditt väsens djupsta djup har trängt
Upp till ditt anlet, liksom trodde hon
Sig ega blott ett enda ögonblick
Till röjandet af all sin rikedom,
Hvarur det längsta lif dock linge nog
Af q val att bitterhet hvar stund bereda.
Men lika mäktig lefver äfven kraften,
Som kufvar smärtan, att hon ej får stiga
I fega klagorop till denna mängd,
Ifrån hvars barm de skulle studsa åter
Likt diskus-skifvan från den hårda banan.
O! detta öppna sår, som blöder synligt,
Det är för grundt att vara källa åt
Den smäi-tan, som förgäfves hoppas att
*) Såsom bekant, antydde det ärade romerska publikum vid
gladiatorsspelen genom utropet: habet! att det ansåg en till
det-sammas förnöjande slagtad kämpe halva lått sitt och dess lystmäte.
(Föri:s anm.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
