Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tung kändes luften, tyngre sinnet trycktes,
Till låtsad sorg det icke längre lyss.
Ur salens qvafva lierrligket jag trädde
Och siinkte mig i stora hvimlet, der
Det uppå platser utan gräns sig bredde,
Som aftonen för stridens dag en här.
Men liktågsfacklorna ren syntes tända
På föx-hand i oändlig kedja opp,
Och bleka stjernor nattens vinkar sända
Till dem, som följa än med strömmens lopp.
Måhända stjeruan ock på menskonöden
Har eu gång blickat lidande och varm.
Men det var fordom. Tusenåra öden
Ren känslorna förhärdat i dess barm.
Det är dess lycka. Nu med blickar kalla
Den qvalets gnistor ser ur söderns glöd
Uppspringa våldsamt och snart nederfalla,
Samt sorg i nord — hvars slut är lifvets död.
Den tanklöst nu väl på eu boning stirrar,
Som fylls af smärta och som tyngs af snö.
På toma platser lampans stråle irrar,
Der skuggor sina vissna kransar strö.
Ack! endast minnets suckar hviska brutet
Om glädje, som sitt ljusa hem haft här,
Om blomsterbandet kring den gamle knutet,
Som is, lik vintrens träd, på bjessan bär.
Ren tidigt dessa blommor falla hunnit,
Som gjorde förr hans väg till grafveu ljus,
Do väntat ej, tills deras rot försvunnit,
Som andra blomsters, uti jordens grus.
Och de dock diktade omkring den gamlas
Isgråa vinter nyss en ljuflig vår,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
