Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skall den ej framgå ung och ej gå bort,
Sen den till forntid redan gråna hunnit.
Som blodet brusar fullt af lif från hjertat,
Som elfvar strömma ut åt hundra håll
Från alpens topp i dalens svällda ådror;
Så skingrens äfven I från diktens brant,
Der nu 1 stån, dit verkligheten bjuder.
O! om er vilja bergar härifrån
Till stjernesilllskap till den långa stråten
All diktens eld och ljus — då stån I rena
Och utan skuld för menskors dom och Guds.
Han rår dock ytterst för er längtans framgång.
Hvad mensklig skönhet och livad mensklig kraft
Kan bygga, är dock liksom detta tempel,
Som famnat allt, hvad Finland famnar ypperst.
Det är nu tempel blott, men kyrka ej,
Förr än Guds ande genombäfvat hvalfven
Och vigt det, signande, till fridens boning.
Hans ande svälve öfver folk och land
Som hittills än, när nu ej födda slågten
Bland våra grafvar söka sig en stråt
Till jubelfröjd, då seklet, hvilket slutit
Hvart öga, som nu dricker dagens ljus,
Har lyckt sitt eget — och på domen bidar.
Gud! om på fält, der vis en jernfast kraft
Sin valplats haft;
Der förr ej seger utan mandom vunnits:
En smidig klokhet byggt på lösan sand:
Sänd blixtens brand.
Som verken tär, liksom de aldrig funnits.
När strålen trängt i våra skogars natt,
Der göken satt,
Sitt bleka qväde sädesärlor q vittra;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
