Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den gåfvan man i detta land ej glömmer,
Och Charlotte Raa ej står från minnet, skild;
Och, niir man här om scenens framtid drömmer,
I drömmen främst skall stråla hennes bild.
Efter femtio dr.
Epilog.
Den 14 Januari 1SC8.
Vi grepos djupt af hvad vi sett och hörde,
Då äran gafs oss nyss att vara med,
När konungen bland alla kungar förde
Er, våra fäder, i den strid, han stred
Med andens styrka ännu mer än svärdens.
Det var en stor, en berrlig hjeltesyn,
Som lyfte oss från nödens sfer och flärdens
Till dessa rymder, hvarest menskoverldens
Råmärken uppnå dem vid himlens bryn.
För hvad oss nu ånyo här förtjusat,
Vi stå i skuld hos samma trolldomsstaf,
Som mången gång i våra känslor susat
Lik vårens fläktar, eller i en graf
Upplifvat lampor, re’n till hälften släckta,
Att de åt döda anleten gett ljus,
Och samlat spillror, under skeppsbrott bräckta,
Och dagat minnen opp. som legat täckta
Af forna slägtens stoft ocb sekels grus.
Hur dikt och sanning då förtroligt möttes,
Likt syskon, hvilka sällan skiljdes åt!
Och löjet, som af glädje spratt, ej stöttes
Af mötet med en blick, försänkt i gråt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
