Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åt hvarje ålder blifvit något gifvet,
Som tycktes enkom ämnadt blott åt den:
Så mormor, stålld vid gränserna af lifvet,
Fann månget ord utur sitt inre skrifvet,
Der barnabarnet känt sig sjelft igen.
Men framför allt var dock det tungomålet,
Som ungdom fattar, skaldens modersmål:
Han hade öra för det än bland skrålet
Af högvis ståt, som blott sin stämma hör;
Och hur än bittra skiften följt på blida,
Född bundsförvandt, hans hjerta städse slog
För alla, som emot sitt öde strida,
Och ingen fanns bland dem, som sörja, lida,
Till hvilkens bistånd det ej vänligt drog.
Hur kunde väl bland olycksbarnens skaror
Uti vårt samfund konsten stå sitt kast
Beröfvad tröst i fattigdom och faror,
Och utan råd, der äfven detta brast?
Nej! mästaren i diktens konst ej glömde
Bort hennes arma anförvandters nöd:
Ej detta slägte, som här gick och drömde
Och idealets nektardrycker tömde,
När det i verkligheten saknat bröd.
Fast femti vintrar redan hunnit fälla
På detta varma hjertas härd sin snö,
Den kyldes ej deraf, och diktens källa
Är, som den varit, ännu samma sjö,
Som outtömlig lät sitt strömdrag flöda
På föremålen för vår fröjd, vårt qval,
Beprisat lefvande, begråtit döda
Och kände hvilan som den tyngsta möda,
Och vänner vann i obegränsadt tal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
