Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O! herrlig stod Du, som på fjällets höjd
En vandringsman, som då tillbaks han blickar,
Omätlig bana ser för ögat röjd
Och dröjer gerna qvar, fast han förnöjd
Sitt hopp mot andra rymders solljus skickar.
Det svek Dig ej. Du ren dem hunnit har:
Ren himmelen och jorden arfvet skiftat;
Men höstens storm, som öfver grafven far
Och bryter blomstren, minnet ej förtar,
Som lefva skall af det, Du talt och stiftat.
Till honorar doktorn vid jubelpromotionen 1840,
Robert Henrik Rehbindcr. *)
Der vildhet tåmdes, och der sången ljöd,
Sitt altar byggde vishetens gudinna;
Och verld på verld hon till dess låga bjöd.
Med mildradt sken, allt mindre blodigt röd,
Så långt som solens blickar nå, den börjar brinna.
Af detta ljus en strimma längesen
Ställt Finland till sin förpost längst mot norden.
Den växte här till flammans klarhet ren
Och gjöt kring stad och land sitt blida sken:
Det skönaste, som menskoögat ser på jorden.
Ty allt hvad herrligast för själen tinns,
Af detta sken ställs fram i sannan dager,
Der natten rår, blott mörkret hemskt man minns,
*} Universitetets dåvarande högsinte, trofaste
tjensttorrät-tande kansler. (Förf:s anm.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
