Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att sist förgängelsen skär skördar der
Och måste dem, likt altarskatter, skona.
Jag tror på Dig: jag tror, Du vårdat har
De skatters helgd uti din barm, den rika.
Hvad lyckan gifver och hvad helst hon tar,
De skola Dig dock aldrig, aldrig svika.
Och derför ur ditt väsen går en fläkt
Likt den, som vaknar i naturens andar,
Då nu det lif, som var uti dem släckt,
På dygnets vågskål gladt vid norden landar.
Och äfven jag uti min kulna barm
En våril kände smälta på dess drifva.
Kan vårdagsjemningen, som strålar varm
Utur ditt bröst, ur mitt dess isköld drifva?
För mig kanske blott återstår deraf
Hvad som blir qvar af vårilbudets anda,
Då den en stund har lekt uppå en graf
Och flyr att sig med andra fläktar blanda.
Hvem vet, om den ej lemnar dock ett spår?
En blomma, väckt till lif ur dödens sköte?
Den barm, hvars känsla smälte fram din tår,
Kan den ej öppnas än för vårens möte?
Om öfver mig den tåren glänste än,
Mitt hjerta visshet finge om sitt öde:
Din blick till lif det kalla kan igen––––––
Om ej, så hör det evigt till de döde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
