Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. Det stycket, vi nu sågo, var detsamma,
Som mer än en gång redan förr vi sett;
Men då deröfver lyste ej den flamma,
Åt hvilken Dn har lifvets värma gett.
Och derför stego icke då i dagen
Som nu, kringstrålade af högtidsfrid,
De oförgängligt vackra, ädla dragen
Af godhet, smidd i stål af lifvets strid.
Hur leendet förlikte sig med tåren
Och trots med ljufhet i ditt ögonkast!
Nytt lif åt sjelfva hösten gafs af våren,
Och isens skärpa för en solblink brast.
Vi på den makten åter en gång trodde,
Som kärlek gjutit in i qvinnans bröst,
Att skapa glädje, der blott sorger bodde,
Och skänka åt en bruten lycka tröst.
Att, såsom Du det gjort, förmå förklara,
Hvad mening ligger under versens drägt,
Dertill är konst ej nog: der måste vara
Af skaldens egen anda ock en fläkt.
Men främst bör hjerta vara med i spelet:
Ett hjerta lika varmt som det är rent.
Der detta felas, är ohjelpligt felet,
Som skönt att konst med hjerta se förent.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
