Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1:0
dade i enlighet härmed den Protagoreiska Ssigten. I likhet
med Protagoras antogo de menniskan vara en serie af på
hvarandra följande ögonblickliga lörnimmelser, men för dem
blefvo dessa förnimaielser icke längre förhållanden till
medvetandet , utan känslor (7iä&tj), hvilka icke voro något annat
än sinnesrörelser (xwtjöHs, permotiones interiores), och från
hvilka man icke kunde sluta till en yttre verklighet. De
be-höfde i följd häraf icke såsom Piotagoras satta
förnimmelsernas mått i det subjekt till hvilket de stå i förhållande, utan
kunde antaga hvarje känsla vara sitt eget mått eller kriterium,
det vill säga i sig sjelf ega grunden bäde till sin verklighet
och sin beskaffenhet. Hon är nern ligen såsom känsla sitt eget
både subjekt och objekt. Då således hvarje känsla i sig sjelf
eger allt, hvad hon behöfver för att vara sådan, som hon är,
så följer, att det hvarken i afseende på hennes verklighet
eller hennes beskaffenhet är för henne väsendtligt att vara
moment i en serie. I detta hänseende hafva Cyrenaikerna
fullständigare Hn Protagoras utvecklat läran om det verkliga
såsom bestående i oafbrutet vexlande förnimmelser. Detta
oak-tadt hafva de icke kunnat undgå att erkänna något
samiftian-hang dessa förnimmelser emellan, hvilket visar sig deraf, att
de antogo ett vetande om känslorna och en derpå grundad
förmåga att välja mellan olika känslor. Då de likväl icke af
theoretiskt, utan af praktiskt behof drifvits till detta
antagande, så öfvergå vi nu till deras praktiska läror. Både det
goda och det onda erkände de såsom kän>la och följaktligen
såsom något verkligt, men de skiljde mellan god t och ondt
såsoni olika slag af känslor. Det goda var den enskilda, ö-
gonblickliga känslan, såvida hon ör angenäm eller är en jemn
sinnesrörelse. Det onda var den oangenäma känslan eller den
häftiga och ojemna sinnesrörelsen. Efter Sokrates föredöme
skulle de vidare bestämma det goda såsom ändamål (téXog),
och sade då naturligtvis den angenäma känslan vara
ändamålet, eller det högsta goda. Harmed ville de dock
ingenting annat säga än att den angenäma känslan skulle
efter-sträfvas för sin egen skuld och icke såsom medel för något
annat. Då nu detta måste gälla om hvarje angenäm känsla,
så bör således ingen sådan sökas såsom medel för en annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
