Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är det klart, att om menniskan är en särskild enhet och
så-som sådan är orsak, så kao man i en viss mening tala om
hennes sjelfverksamhet, men då hon å andra sidan måsto
vara en del af det hela, så kun hon icke oberoende af det
bela förorsaka något. Då detsamma gäller om alla krafter,
så är tydligt, att det icke kan finnas någon afvikelse från
den allmänna lagen, hvilken genomgår och bestämmer hela
verl-den. Det enda onda, som då kan finnas, är den brist på
verklighet, hvarmed hvarje särskild yttring af verldsförnuftet
just derföre, att det icke är det he!a, måste vara behäftad.
Att Stoikerna detta oaktadt antagit en störande inverkan, från
hvilken meqniskan kunde och borde frigöra sig, låter endast
af deras praktiska utgångspunkt och intresse förklara sig. Då
nu en sådan störande inverkan icke kunde erkännas vara en
rubbning i den allmänna verldsordningen, så antogs hon hafva
sin grund i en oriktig föreställning om godt och ondt. Häraf
följer att å andra sidan det goda endast skulle vara en
riktig föreställning om det goda, eller att dygden skulle vara
vetande, och härmed hafva vi kommit till den andra punkten,
i hvilken Spinoza kan sägas hafva utvecklat Stoicismens följder.
Då vi nu öfvergå till de praktiska frågorna om dygden
och det högsta goda, så är det genom det ofvan anförda klart,
att, ehuru Stoikerna yrkade alltings bestämdhet af en och
samma lag, de dock måste för möjligheten af en sedlig
verksamhet antaga tvenne mot hvarandra verkande krafter eller
hos en och samma kraft sätta tvenne motsatta riktningar, af
hvilka den ena skulle vara god och den andra ond. Alla
väsendens grunddrift är enligt Stoikerna sjelfbehållelsedriften,
hvilken är riktad på förverkligande af den enhet, som utgör
hvarje varelses väsende. Genom sin riktning på enheten är
denna drift öfverensstämmande med sig sjelf och med den
allmänna verldsordningen och är derigenom god. Menniskans
enhet är hennes förnuft, och det goda för henne är således
hennes öfverensstämmelse med sitt förnuft och med
verldsförnuftet. Funnes nu icke hos menniskan någon mot förnuftet
stridande riktning, så skulle det icke heller finnas någon
omvändelse till förnuftsenlig verksamhet, och utan en sådan
skulle Stojkerna icke kunna tillerkänna verksamheten någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
