Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stadkommer ett afbrott i rörelsen. Ville man åter medgifva,
att det någongång finnes en mångfald af särskilda verksamma
enheter, så måste man fråga, om icke denna mångfald likaväl
alltid kan finnas. Det synes nemligen vara klart, att om en sådao
mångfald någongång kan stå tillsammans med enheten, så finnes
ingenting, som hindrar, att mångfalden ursprungligen finnes i
enheten. Härmed hafva vi således kommit öfver till det
andra of van omnämnda sättet att förklara särskilda enheters
varaktighet. Äfven detla förklaringssätt hafva Stoikerna försökt,
då de i verldsförnuftet antogo en ursprunglig mångfald af
möjliga väsenden (loyo* timQftccTtxoi). Det är dock tydligt,
att detta antagande möter samma svårigheter som antagandet
af den verkliga mångfaldens ursprunglighet. Dessa många
möjliga väsenden äro nemligen många orsaker och för
förklaringen af enheten i verlden är ingenting vunnet genom att
härleda de många verkningarne ur många orsaker. Likasom
Stoikerna icke kunde förklara den verkliga mångfaldens enhet
utan antagande af en enda urkraft, så är det från deras
ståndpunkt icke heller möjligt att förklara många orsakers
enhet utan att sätta dem såsöm verkningar af en och samma
orsak. Det torde vara klart, att det ofvan anförda äfven kan
tillämpas på läran om rörelsens båda riktningar. Följden af en
sådan tillämpning skulle blifva att icke ens deras möjlighet kunde
erkännas, då hvardera riktningen icke är något annat än en
på ett visst sätt bestämd rörelse och såsom sådan är en
särskild orsak, hvilken icke kan vara ursprunglig. Det torde
häraf vara klart, att om man vill förklara verldens enhet
genom sammanhanget mellan orsaker och verkningar, så
drif-ves man ovilkorligen tillbaka till en enda första orsak, som
icke i sig innehåller någon mångfald hvarken af orsaker eller
af verkningar, samt att man i följd af denna orsakens
beskaffenhet icke kan antaga någon annan enhet än den, som
är väsendets eller af detsamma omedelbart förorsakad. Detta
är Spinozas utgångspunkt. Men om vi nu med Stoikerna
antaga det nödvändiga sammanhanget i verlden såväl i det
hela som i de särskilda enheterna eller delarne, så
återstår likväl att förklara, huru i allmänhet ett ondt eller en frän
verldens allmänna, lag afvikande verksamhet kan finnas. Väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
