Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig sjelf nödvändig orsak icke bestå emot Humes tvifvel på
erfarenhetskunskapens allmängiltighet och orsaksförhållandets
nödvändighet. I följd häraf träder frågan om
orsaksförhållandets allmängiltighet och nödvändighet i förbindelse med frågan
om verksamhetens öfriga bestämningar och blifver beroende
af den allmänna frågan om verksamheten kan hafva några
allmängiltiga och nödvändiga lagar, eller om den föränderliga
och tillfälliga erfarenheten kan hafva några allmängiltiga och
nödvändiga former.
Den praktiska philosophien kan enligt Spinoza icke
rätteligen få någon annan uppgift än att visa, hvari menniskans
andliga fullkomlighet består, och huru denna fullkomlighet med
naturnödvändighet uppnås, samt å andra sidan att visa hvari
det onda består, och huru mycket detta onda nödvändigt
inskränker menniskans fullkomlighet. Uenniskans andliga
fullkomlighet består deri, att hon har adequata idéer, och detta
är således det högsta goda. Betraktas menniskan såsom
verksam, så är det goda för henne aktivitet, det onda passivitet.
Aktiv är menniskan, såvida inom eller utom henne något
å-stadkommes, hvartill hon är adequat orsak, det vill säga dä
det helt och hållet följer ur menniskans natur, så att det i
och genom henne kan klart och tydligt fattas. Passiv är
menniskan återigen, då hon medverkar till något, som icke
genom henne ensam kan begripas. Huruvida själen är aktiv
eller passiv beror på, huruvida hon har adequata eller
in=-adequata idéer. Men sjelfva verksamheten såsom sådan
ligger i menniskans eget väsende eller har sin grund i hennes
sjelfbibehållelsedrift. I hvilken grad menniskan kan vinna det
goda beror på graden af hennes magt och på graden af de
motverkande krafternas magt, men icke i någon mon på
hennes fria vilja, ty viljan är enligt Spinoza icke fri, hvarken i
den meningen, att menniskan skulle vara fri eller otvungen
orsak, hvilket skulle strida emot uppfattningen af menniskan
såsom en summa af samverkande krafter, icke heller i den
meningen, att menniskan skulle ega något val mellan flera
möjliga bestämningar, hvilket skulle strida mot alltings
nödvändiga ordning. Frågan om det högsta godas verklighet för
menniskan måste således blifva beroende af frågan om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
