Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hos henne finnes en kraft tillräckligt stark för att kunna
motstå hvarje fremmande inverkan, som går ut på att förstöra
henne eller att förhindra hennes sjelfbestämning. Denna
störande inverkan eller affekt kan icke vara en yttring af
men-niskans eget väsende, således icke heller af hennes kropp,
utan måste komma från något yttre, alldenstund enligt den
stränga kausalitetsläran ingenting genom sig sjelf förlorar
något af sin fullkomlighet eller verksamhet, utan endast genom
fremmande inverkan kan hämmas i sin verksamhet.
Affekterna äro således alltid ett uttryck af ofullkomlighet, men de
skilja sig dock från hvarandra derigenom, att en del söker göra
den ofullkomliga själen ännu ofullkomljgare, då deremot andra
äro ett uttryck af tilltagande fullkomlighet och medverka till
denna. Men såvida själen är kroppens idé, måste affekterna
äfven hänföras till kroppen, och sägas då af Spinoza vara
oklara idéer, genom hvilka själen tillerkänner sin kropp eller
ock den del af sin kropp en större eller mindre förmåga af
verklighet än förut, och genom hvilka själen sjelf bestämmes
att heldre tänka en tanke än en annan. Utan affekter kan
menniskan icke vara, såvida hon är blott en del af naturen
och såsom sådan icke kan tänkas utan andra delar. Dertill
kommer att dessa andra delar äro menniskan öfvermägtiga, så
att hon, såvida hon tillhör naturen, icke kan blifva fri från
affekter. ’ Den ena affekten kan då endast genom en starkare
motsatt affekt öfvervinnas. Då nu det ting, som vi
föreställa oss såsom nödvändigt, starkare afficieras oss än ett i
öfrigt lika ting, hvilket vi föreställa oss såsom tillfälligt, så
finnes deri grunden till möjligheten för menniskan att lefva i
enlighet med naturens nödvändiga ordning och derigenom v inna
det goda. I en sådan öfverensstämmelse med naturen lefver
menniskan, om hon följer sitt förnuft, men yttersta grunden
till denna öfverensstämmelse är Gud, hvilken ock är grunden
till menniskans odödlighet eller hennes delaktighet i det
högsta goda, den eviga och nödvändiga verksamheten,
alldenstund hos Gud finnes en evig idé om hvarje menniskas kropp,
i följd hvaraf hennes kropp till sitt väsende är evig. Själen,
som är kroppens idé, kan då icko helt och hållet förgås, utan
hon måste äfven till sio väsendtliga del vara evig. Såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
