Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som en idé ho» Gud. Denna bestämda grad af verklighet är
det högsta goda för menniskan, och detta göda måste enligt
sitt begrepp hos henne blifva verkligt och varaktigt.
Antager man, att menniskans goda icke skulle hos henne blifva
fullständigt verkligt och varaktigt, utan att menniskan skulle
i oändlighet kunna öfvergå från den ena graden af verklighet
och godhet till den andra, så skulle deraf följa att menniskan
vore en ren motsägelse mot det i och för sig goda väsendet
och inom sig sjelf. En motsägelse mot det i och för sig
goda väsendet skulle det vara, om detta vore menniskans
ändamål och således bestämde hennes verksamhet, men det
oaktadt denna verksamhet vore gränslös, eller med andra ord
om det goda, ehuru det i och för sig är fullständigt, dock
icke skulle kunna vara verkligt i och för sina särskilda
roo-menter, hvilka dock väsendtligen tillhöra det goda, som dem
förutan icke skulle vara fullständigt bestämdt. En motsägelse
inom menniskan sjelf skulle det vara, om hon antoges vara
en gränslös verksamhet eller rörelse och följaktligen vara en
oafbraten vexling, ty en sådan verksamhet är, såsom vi
of-van visat, inom sig motsägande. Oförenligt skulle
antagandet af menniskans gränslösa rörelse vara med antagandet af
ett ändamål för henne, ty såsom vi ofvan visat, uppbäfver
den gränslösa rörelsen all ändamålsenlighet genom att
upp-häfva allt innehåll. Oförklarligt blefve genom ett sådant
antagande hvarje menniskans behof, som icke är behof af
verksamhet för verksamhetens egen skuld, utan af ett visst
innehåll, och derigenom visar, att detta innehåll , måste på något
sätt vara till för menniskan. Orimligt skulle det slutligen
vara att antaga menniskan på det hela vara hemfallen under
den gränslösa vexlingen eller förgängelsen, då hon likväl i de
särskilda yttringarne af sitt tidslif visar sig ega magt öfver
tiden redan derigenom, att hon är verksam eller rörer sig med
en viss hastighet, hvilket, enligt hvad ofvan är visadt,
bety-det att sammanfatta ett visst antal tidsdelar till enhet. Det
orimliga i ett sådant förhållande blifver måhända mera
synbart, om vi erinra oss, att tiden visat sig vara form för
sinnligheten, det vill säga för den ofullkomliga sidan hos
menniskan, ické för förnuftet eller för den sida, genom hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
