Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
yttre, det vill säga såsom enkel odelbar enhet i motsats mot
delbarhet. Af det ofvan anförda följer att dessa bida
motsatser blott från olika sidor beteckna samma motsats, som
visat sig ega rum mellan enhet och mångfald, varaktighet
och verklighet, väsende och företeelse. Grundmotsatsen är
då den mellan väsende och företeelse, det vill säga mellan
sann verkligket och skenbar verklighet. Det är nemligen klart,
att endast under förutsättning af en skenbar verklighet
förhållandet af motsats eger rum. Under denna förutsättning
framträder det kroppsliga säsom en verklighet, hvilken är
mångfald utan väsendtlig enhet eller varaktighet, i motsats mot
det andliga, hvilket, om det ensidigt fasthålles vid sin rena
enkelhet, närmast visar sig såsom en enhet utan mångfald
(ens realissimum utan existens). Fullständigast uttryckes dock
detta förhållande genom motsatsen mellan förnuft och
sinnlighet, i hvilken motsats . sinnligheten eller, företeelsen är en
mångfald af omedvetna eller ofullständigt medvetna
förnimmelser, eller sådana, i hvilka enheten, det vill här säga
sjelf-medvetandet, icke är fullkomlig, och hvilka i följd deraf icke
i och genom sig sjelfva ega oändlig varaktighet. Såsom
ändlig ande är således menniskan enhet af andlighet och
kroppslighet, af förnuftighet och sinnlighet.
Det är klart, att vi genom denna undersökning hafva
kommit till ett svar på den frågan, hvad det sjelfständiga,
eviga och fullkomliga väsendet är, eller med andra ord
hvilken den verklighet är, som i och genom sitt eget begrepp
visar sig ega dessa egenskaper. Denna verklighet är
nemligen ande eller förnuft. Det är vidare klart, att menniskan
måste i den evige och fullkomlige anden eller i det eviga
och fullkomliga förnuftet hafva sitt ändamål, alldenstund
anden eller förnuftet måste vara det i och för sig goda,
genom hvilket menniskans goda är godt och fattas såsom
sådant. Såsom enhet af förnuftighet och sinnlighet är
menniskan en viss grad af förnuftighet, och för henne måste en
sådan grad vara det högsta goda. Grad af förnuftighet kan
icke betyda något annat än det förhållande mellan förnuftighet
och sinnlighet, att den förra på ett visst sätt och med en viss
magt bestämmer den sednare, så att den förra icke j något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
