Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första serien - De fem apelsinkärnorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vanliga gång och nödgades erkänna närvaron av dessa väldiga
elementarkrafter, som då och då likt otämda vilddjur i en
bur ryta åt människorna genom deras civilisations galler.
Fram på aftonen blev stormen allt häftigare och högljuddare,
vinden i skorstenen tjöt och snyftade som ett barn. Holmes
satt nedstämd i ena kaminvrån och gick igenom registret till
sina brottmålsanteckningar, jag satt i den andra vrån
fördjupad i en av Clark Russels friska sjöromaner, tills
stormens tjut utanför tycktes blanda sig med texten och regnets
forsande växa och svälla, tills det liknade bruset av de vilda
havsvågorna. Min hustru hade farit på besök till sin moster,
och jag bodde ännu en gång på ett par dagar i mina gamla
rum vid Bakerstreet.
»Vad nu då», sade jag och såg upp på min vän, »det var
bestämt en ringning! Vem kan vara ute en sådan här afton?
Kanske någon av dina vänner?»
»Utom dig har jag ingen vän, som kommer hit, jag
uppmuntrar inte några besök», svarade Holmes.
»Då är det väl en klient?»
»I så fall måste det vara någonting allvarsamt. Endast en
sak av största vikt skulle förmå någon att gå ut vid denna
tid en sådan här afton. Jag tror snarare, att det är någon av
värdinnans intima väninnor.»
Holmes misstog sig emellertid, ty vi hörde steg i förstugan
och en knackning på dörren. Min vän sträckte vid detta ljud
ut sin långa arm, vände lampan från sig själv mot den stol,
där den främmande skulle sitta, och ropade: »Stig in!»
Den, som kom in, var en välklädd ung man på ett par och
tjugu år, som det syntes; hans uppträdande tydde på
uppfostran och en viss förfining. Det våta paraplyt, som han höll
i handen, och den långa, skinande regnrocken visade tydligt,
vilket förfärligt väder han varit ute i. Han såg sig omkring
oroligt i lampskenet, och jag märkte, att hans ansikte var
blekt och blicken tung, som om han trycktes av någon stor
oro.
»Jag ber så mycket om ursäkt», sade han och satte på sig
en pincenez med guldbågar. »Jag hoppas, att jag inte
kommer och stör. Jag är rädd för att jag fört med mig några
spår av storm och regn in hit i ert trevliga hem.»
»Var god och ge mig paraplyet och rocken, de kunna hänga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
