Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första serien - Det spräckliga bandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vaka? Icke ett ljud kunde jag höra, icke ens ett andedrag, och
likväl visste jag, att min vän satt och stirrade ut i mörkret
några fot från mig, i samma nervösa spänning som jag.
Fönsterluckorna hindrade varje den minsta ljusstrimma att
intränga utifrån, och vi hörde endast då och då en nattfågels
skrik och en gång alldeles utanför fönstret ett långdraget,
kattlikt gnällande, vilket utvisade, att doktorns jepard
promenerade fritt omkring. På avstånd hördes de djupa tonerna
från kyrkklockan, som dånande slog varje kvart. Hur långa
föreföllo icke dessa kvartstimmar! Klockan slog tolv, ett, två
och tre, och vi sutto där ännu och väntade på vad som skulle
komma.
Plötsligt sågo vi uppe vid ventilen en ögonblicklig
ljusglimt, som genast försvann igen, men åtföljdes av en stark
lukt av brinnande olja och upphettad metall; någon i rummet
bredvid hade tänt en blindlykta. Vi hörde ett sakta ljud av
rörelser, och därpå blev allt åter tyst, ehuru oset av lyktan
blev starkare. Under en halvtimme ansträngde jag mina öron
förgäves, därpå hördes plötsligt ett svagt väsande ljud, som
då en liten ångstråle avgår genom pipen på ett kokande
tekök. I samma ögonblick vi hörde detta ljud, sprang Holmes
upp från sängen, drog eld på en tändsticka och slog ursinnigt
med sin käpp på klocksträngen.
»Ser du den, Watson, ser du den?» skrek han.
Men jag såg ingenting. I samma ögonblick Holmes tände
ljus, hörde jag en låg, klar vissling, men det plötsliga ljuset,
som träffade mina trötta ögon, gjorde det omöjligt för mig
att se, vad det var som min vän piskade så ursinnigt. Jag såg
dock, att hans ansikte var dödsblekt, med en min av fasa och
avsky.
Han hade upphört att slå och stod och stirrade upp mot
ventilen, då plötsligt i nattens stillhet ljöd det fasansfullaste
skrik jag någonsin hört. Det blev starkare och starkare, ett
hest tjut av smärta, fruktan, vrede, allt blandat i ett enda
fruktansvärt skrik. Man berättade oss sedan, att nere i byn
och ända i den avlägset belägna prästgården hade detta
ohyggliga nödrop väckt de sovande. Vi ryste båda av fasa och
jag stod och stirrade på Holmes och han på mig, tills det sista
ekot av detsamma hade dött bort i nattens stillhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
