Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra serien - Doktorns hemlighetsfulla beskyddare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
engelska med en lätt gäspning. ’Det här är min far, och hans
hälsa är naturligtvis en sak av allra största betydelse för mig.’
Jag kände mig rörd av hans sonliga tillgivenhet och oro.
’Kanske önskar ni stanna inne under konsultationen?’ sade
jag.
’Nej, inte för allt i världen!’ utropade han med ett uttryck
av förfäran. ’Det är pinfullare för mig än jag kan beskriva —
skulle jag få se min far i ett av dessa förskräckliga anfall, tror
jag inte att jag skulle överleva det. Mitt eget nervsystem är i
högsta grad känsligt. Med ert samtycke stannar jag i
väntrummet, medan ni samtalar med min far.’
Jag samtyckte naturligtvis, och den unga mannen gick ut.
Patienten och jag började därpå diskutera sjukdomen, under
det jag gjorde noggranna anteckningar. Mannens intelligens
var inte vidare stor och hans svar voro ofta mycket svävande,
något som jag antog berodde på hans obekantskap med engelska
språket. Men plötsligt, under det jag satt och skrev,
upphörde han att ge några svar alls, och då jag vände mig mot
honom, såg jag honom till min stora förskräckelse sittande
kapprak i stolen och stirrande på mig med stelt och orörligt
ansikte. Han hade fått ett nytt anfall av sin hemlighetsfulla
sjukdom.
Min första känsla var medlidande med den stackars mannen,
men den utträngdes raskt, fruktar jag, av min belåtenhet
som läkare över detta tillfälle att få studera sjukdomen. Jag
tog min patients puls och temperatur, prövade stelheten i hans
muskler och iakttog hans reflexer. Det fanns intet avgjort
abnormt i något av dessa förhållanden, som överensstämde med
mina tidigare erfarenheter. Jag hade i liknande fall med gott
resultat låtit mina patienter inandas amylnitrit och ansåg
detta för ett utmärkt tillfälle att åter pröva dess verkan.
Flaskan fanns nere i mitt laboratorium, så att jag lämnade den
sjuke i stolen och sprang ned efter den. Som jag fick söka
litet, dröjde det kanske fem minuter, innan jag kom upp igen.
Tänk er min stora förvåning, då jag upptäckte, att rummet
var tomt och patienten borta!
Naturligtvis rusade jag genast ut i väntrummet — även
sonen hade försvunnit. Halldörren hade varit stängd, men inte
tillåst. Min betjäntgosse, som tar emot patienterna, är ny i
min tjänst och långtifrån kvick av sig; han väntar därnere och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>