Kopparsmältningsmetoder 66 varför densamma, såsom förut nämnts, tillfördes sulusmältningen som flussmedel. När tillräckligt koppar samlat sig i härden, urtap- pades den på samma sätt som skärstenen vid sulusmältningen och då erhölls råkoppar i form av oregelbundna stycken. Vid rostbruket erhölls även något rik skärsten (trottsten), härledande sig från ofull- ständig vändrostning, vilken skärsten åter tillfördes vändrostningen under processens förlopp. För rostbruket begagnades vanligen suluugnen, som dock därvid måste ändras. Härdutrymmet minskades genom insättning av ställ- sten, varigenom härdens framkant kom i liv med ugnens framvägg. Till följd av slaggens ringa surhetsgrad förstördes härdens sidor ganska snart och måste efter 2 eller 3 dagars smältning omställas. I en del anläggningar, särskilt för senare tiders smältningar, fanns dock s. k. uppsättningsugnar för rostbruket. Dessa voro något mindre och lägre än suluugnarna. Falu gruvas bearbetning, liksom därpå grundad koppartillverk- ning, bedrevs i äldre tider direkt av gruvans delägare. Gruvbrytnin- gens organisation ändrades dock redan tidigt så att denna rörelse ända sedan 1300-talets mitt drevs för gemensam räkning, och den erhållna malmen fördelades efter olika grunder mellan delägarna. Själva koppartillverkningen åter har i stort sett till år 1862 bedri- vits i skilda hyttanläggningar och i allmänhet av varje hyttägare för sig. Huru många dessa anläggningar varit, vet man naturligtvis icke, men när man tänker på deras ringa kapacitet och att under 1600-talet produktionsmängden råkoppar per år utgjorde c:a 1.500 ton med ett maximum år 1650 av 3.000 ton, förstår man, att deras antal varit betydande. Bergsrådet Jakob Ingelsson uppräknar även i sin berättelse om Stora Kopparberget år 1716 nära 200 hyttor, belägna i och runt omkring Falun. Att en dylik decentralisation icke var till nytta för rationell drift är givet, särskilt som ett stort antal ugnar till följd av bristande vatten- och malmtillgångar icke kunde vara i bruk året om. Redan Gustav Vasa anbefaller i sin skrivelse av den 3. jan. 1540 ett slags sambruk. Han framhåller däri för bergs- männen, att de ej längre böra låta kopparsmältningen försiggå »huar för sig sielff, och vidij szin egin wrå — — vtan ati alle tilhopa schole bruge der widh bergit och byggie eder ther hytternne tilhopa». Denna vädjan från den bergsbruksintresserade landsfadren förklingade dock ohörd och först under senare delen av 1700-talet kom ett sambruk delvis till stånd. Fullständigt genomfördes dock ej en dylik organi- sation förrän den 1. nov. 1862.