Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kopparsmältningsmetoder
66
varför densamma, såsom förut nämnts, tillfördes sulusmältningen
som flussmedel. När tillräckligt koppar samlat sig i härden, urtap-
pades den på samma sätt som skärstenen vid sulusmältningen och då
erhölls råkoppar i form av oregelbundna stycken. Vid rostbruket
erhölls även något rik skärsten (trottsten), härledande sig från ofull-
ständig vändrostning, vilken skärsten åter tillfördes vändrostningen
under processens förlopp.
För rostbruket begagnades vanligen suluugnen, som dock därvid
måste ändras. Härdutrymmet minskades genom insättning av ställ-
sten, varigenom härdens framkant kom i liv med ugnens framvägg.
Till följd av slaggens ringa surhetsgrad förstördes härdens sidor
ganska snart och måste efter 2 eller 3 dagars smältning omställas.
I en del anläggningar, särskilt för senare tiders smältningar, fanns
dock s. k. uppsättningsugnar för rostbruket. Dessa voro något
mindre och lägre än suluugnarna.
Falu gruvas bearbetning, liksom därpå grundad koppartillverk-
ning, bedrevs i äldre tider direkt av gruvans delägare. Gruvbrytnin-
gens organisation ändrades dock redan tidigt så att denna rörelse
ända sedan 1300-talets mitt drevs för gemensam räkning, och den
erhållna malmen fördelades efter olika grunder mellan delägarna.
Själva koppartillverkningen åter har i stort sett till år 1862 bedri-
vits i skilda hyttanläggningar och i allmänhet av varje hyttägare
för sig. Huru många dessa anläggningar varit, vet man naturligtvis
icke, men när man tänker på deras ringa kapacitet och att under
1600-talet produktionsmängden råkoppar per år utgjorde c:a 1.500
ton med ett maximum år 1650 av 3.000 ton, förstår man, att deras
antal varit betydande. Bergsrådet Jakob Ingelsson uppräknar även
i sin berättelse om Stora Kopparberget år 1716 nära 200 hyttor,
belägna i och runt omkring Falun. Att en dylik decentralisation icke
var till nytta för rationell drift är givet, särskilt som ett stort antal
ugnar till följd av bristande vatten- och malmtillgångar icke kunde
vara i bruk året om. Redan Gustav Vasa anbefaller i sin skrivelse
av den 3. jan. 1540 ett slags sambruk. Han framhåller däri för bergs-
männen, att de ej längre böra låta kopparsmältningen försiggå »huar
för sig sielff, och vidij szin egin wrå — — vtan ati alle tilhopa schole
bruge der widh bergit och byggie eder ther hytternne tilhopa». Denna
vädjan från den bergsbruksintresserade landsfadren förklingade dock
ohörd och först under senare delen av 1700-talet kom ett sambruk
delvis till stånd. Fullständigt genomfördes dock ej en dylik organi-
sation förrän den 1. nov. 1862.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
