Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det svenska järnets världsrykte
58
het vid förnyade vällningar och härdningar. Under en affärsresa till
England och kontinenten, som konsul Göransson gjorde på hösten
1858, fick han också de mest lovordande utlåtanden om sitt stål och
dess användbarhet även till finare verktyg och fick med sig hem be-
ställningar från såväl engelska som tyska firmor.
Varpå berodde nu de diametralt motsatta resultaten med engelskt
och svenskt bessemerstål? Aven om tekniken vid processens utförande
hos oss löstes snabbare än av Bessemer själv, så måste orsaken sökas i
de för stålframställningen använda tackjärnens vitt skilda egenskaper.
Vad de för kvaliteten dominerande oarterna beträffar, så hade det
engelska tackjärnet både högre fosforhalt och svavelhalt. Den förra
förorsakar hos stålet kallbräcka, vållar lätt sprickor vid verktygsstå-
lets härdning och gör de härdade verktygen sköra. Och någon sänk-
ning av fosforhalten kunde man icke här som vid puddelprocessen
räkna med. Svavelhalten kunde visserligen genom val av lämpliga
malmer och en starkt basisk slagg hållas ganska låg i tackjärnet från
masugnen, men då detsamma omsmältes i kupolugn, upptog det en
avsevärd mängd svavel från koksen och det tillverkade stålet blev
rödbräckt. Och för svavlets bindande vid mangan för att avlägsna
rödbräckan hade man ännu icke att tillgå det 8o-procentiga mangan-
järnet. Man förstår härav Sandersons skarpa dom över bessemerstålet.
I det svenska träkolstackjärnet kunde man däremot hålla låga
fosfor- och svavelhalter. Man valde fosforrena malmer och härav
finnas ju rikliga tillgångar i våra svartmalmer såsom Bispberg, Danne-
mora, Persberg, Nyäng m. fl. Då vi genom vår välljärnstillverknings
krav på låg svavelhalt lärt oss att sorgfälligt rosta våra malmer, så
erbjödo sig inga svårigheter att i bessemerstålet hålla jämväl denna
oart oskadlig. Man kunde således begränsa fosforhalten till c:a 0.02 5 —
0.030 9/90 och svavelhalten gick icke över o.o1 ?/o, i synnerhet sedan
man funnit, att det bästa stålet erhölls vid 2.5—4 ?/o mangan i tack-
järnet och varvid man således fick hjälp även av manganens svavel-
renande verkan på tackjärnet.
Vad som emellertid under bessemerprocessens första år beredde en
del svårigheter var, att man icke alltid förstod betydelsen av en till-
räcklig kiselhalt i tackjärnet, och att hyttgången måste vara ren och
jämn för att få en riktig gång på blåsningen och ett gott stål. Man
var ju van att blåsa det kisel- och manganfattiga lancashiretackjärnet
med kall gång i masugnen, och det var då icke alltid som masugns-
gången vid bessemer hölls tillräckligt varm med erforderliga kisel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
