Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vaskguld
mästaren E. F. Furubjelm anskaffade skyndsamligen från Dahll alla
upplysningar, som stodo till buds, och nästa vår utsände finska rege-
ringen en guldletareexpedition till Lappmarken under ledning av
myntmästaren J.C. Lihr. Arbetet förlades först till Tana älv; finska
tillflöden m. fl. ställen och överallt fann man vaskguld, ehuru i allt-
för ringa mängd. I sin rapport utpekade Lihr emellertid Ivalojokki
som den mest lovande av de undersökta floderna och denna anvisning
har sedermera visat sig riktig. Sommaren 1869 kommo de tre första
riktiga guldgrävarna till Ivalo. De hade idkat sitt yrke i Kalifornien
och Australien och kunde sin sak. På några veckor utvaskade de cirka
2 kg. guld och det dröjde inte sedan länge förrän en guldfeber upp-
stod, vilken hastigt spred sig. Sommaren 1870 letades guld i ödemar-
kerna vid Ivalo av 335 personer och en stab av ämbetsmän måste
sändas dit upp, ehuru ingen egentlig väg ledde dit. Guld i sådan
mängd, att arbetet ansågs lönande, påträffades på en sträcka av 2 mil
längs Ivalojokki. Den korta arbetstiden, 2!/3—3 månader på somma-
ren, och de svåra kommunikationerna gjorde emellertid, att redan
under 1871 tilloppet av guldgrävare nådde maximum, 491 personer.
Sedan sjönk siffran till 472 år 1872 och föll ytterligare ganska raskt
till 59 år 1878. I början av 1880-talet inträffade åter en stigning upp
till 300 personer, men antalet minskades sedan efter hand till cirka
100 och omkr. sekelskiftet till blott några tiotal.
De bästa och mest detaljerade upplysningarna från det finska
Lapplandsguldets glansperiod har man av svensken Gustaf Svedelius
(f. 1826, d. 1904), som var bergmästare över finska guldvaskerierna
1874—77 och underdirektör vid Finlands myntverk 1878—1904. En-
ligt hans rapporter samt redogörelser av finska geologer ligger det
egentliga guldförande området söder om Enare träsk. I norr och väster
begränsas det av Ivalojokki och omfattar utom ett stycke av själva
huvudfloden dess söderifrån kommande tillflöden, förnämligast de
dalgångar där Lauttojokki, Tolosjokki, Palsinoja och Sotajokki fram-
flyta. De norrifrån till Ivalojokki kommande tillflödena äro icke guld-
förande. Ett direkt sammanhang mellan denna och Tanaälvens guld-
trakt är sålunda icke konstaterat. Området, som söderut begränsas
av Maanselkäs vattendelare, har en utsträckning i O—V av cirka 50
km. och i N-S av 25 km. Den allmänna bergarten utgöres av gra-
nulit. I söder och väster uppträda metabasiter, vilka även sträcka sig
in i norska Finnmarken och därstädes sannolikt utgöra guldets mo-
derklyft (Sjögren). Granuliten växlar mycket till sin textur och visar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
