Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vaskguld
DL
i allmänhet tydliga tecken till metamorfiska inflytanden. Den är ofta
späckad med små granater. Moräntäcket är ganska mäktigt, uppnå-
ende 10 meters djup och däröver. Det underliggande berget är i regel
vittrat till betydligt djup. Beträffande den alluviala metallens före-
komstsätt skiljer man på tre olika slags guld, alla utgörande resultat
av flodernas naturliga vaskningsprocesser. Sålunda benämner man
terrassguld det som utvaskas ur gruset på dalarnas sidosluttningar
och botten, bankguld det som erhålles i sandbankar, vilka älvarna av-
lagrat vid krökningar och mynningar, samt bottenguld det som finnes
deponerat i sprickor och ojämnheter i den starkt söndersprängda berg-
ytan. Det grus som giver terrass- och bankguld är ofta sammanbakat
av järnockra. Bottenguldet har stannat, där älvarnas vatten eroderat
ner sig genom moränen till vad guldgrävarna benämna »the bed rock».
Själva det guldförande gruslagret har oftast ringa mäktighet, i allmän-
het cirka o,5 meter. Bankguldet är finkornigast och företer ett nött
utseende. Det är mindre nyckfullt i sitt uppträdande än terrass- och
bottenguldet. Terrassguldet är det vanligaste och har givit största till-
skottet till guldfångsten. Det grövsta guldet hittas huvudsakligen som
bottenguld. Medelhalten av guld i allt vaskat grusmaterial under åren
1870—399 var enligt Finlands officiella statistik 1,96 gram per ku-
bikmeter, men då mängden grus är mycket osäker och sannolikt höge-
ligen överskattad, hänvisar E. Sarlin till Svedelius” säkrare siffror för
åren 1870—375, vilka angiva 7,56 gram per kubikmeter vaskat grus
eller med fråndragande av det ovanliggande ofyndiga jordtäcket 13
gram guld per kubikmeter, således en mycket hög halt. Den största
guldnugget, som under 1870-talet påträffats, hade en vikt av 89
gram”). I motsats till i Norge föra de finländska moränerna blott en
mycket ringa guldhalt. Beträffande moderklyften i fast berg har man
även i Finland nedlagt mycket arbete på dess efterletande. Den som
lyckades var en gammal guldgrävare Henry Kerkelä, som år 1898 in-
mutade en pegmatitartad gång vid Hangasoja, vilken dock redan förut
varit av geologerna observerad. Där fick han fram bergguld år 1901.
Jag skall icke följa den fantastiska historien om denna Kerkeläs guld-
gruva, däri malm bröts, som visade halter av ända upp till 289,6
gram guld per ton och vari väldiga summor investerades och för-
lorades, ej heller skall jag sysselsätta mig med den nya guldfeber, som
blev en följd av detta fynd. I stället återgår jag till guldvaskningen.
8) Om en ännu större, funnen 1935, se nedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
