Oresundstunnel 44 att det av honom åberopade ekonomiska underlaget, Banque ma- ritime i Paris, hade ett aktiekapital om 30 mill. frs, ansågs respektabel och hade en styrelse med ansedda män, dock att ställningen var något försvagad på grund av gruvspekulationer och att de övriga ev. förlagsgivarna, Comptoir d”Escompte och Banque de Paris et des Pays-Bas, voro mycket solida. Civilministern ansåg sig nu kunna gå vidare och hemställde hos utrikesdepartementet att ordna med utseendet av I å 2 danska fack- män att underhandla med cheferna för väg- och vattenbyggnadssty- relsen och styrelsen för statens järnvägstrafik, generaldirektörerna C. G. Beijer och C. O. Troilius (1813—99), vilka erhållit ärendet på remiss. Brevväxlingen med Köpenhamn gick ganska trögt men i oktober kom meddelande, att Danmark utsett tre av sina bästa väg- och vattenbyggare att förhandla med oss. De voro statsrådet, general- direktören Niels Henrik Holst (1828—389), kanske det främsta nam- net i Danmarks järnvägshistoria, Dansk Ingeniorforenings förste ord- förande, överingenjör, sedermera generaldirektören Isaac Wilhelm Tegner (1832—1909) och direktören för vattenbyggnadsväsendet överstelöjtnant Valdemar Kolderup-Rosenvinge (1828—89), likaledes en förstklassig kraft. De svenska delegaterna voro också högtstående teknici, nämligen de tre förnämliga mariebergarna, generaldirektörerna Carl Beijer (1811—98) och Rudolf Cronstedt (1826—1903) samt överdirektören Carl Löfman (1829—396). Och så började kommittésammanträdena i Köpenhamn, där för- utom den förutnämnde Rothe en broder till Deloncle, Henri Deloncle, förde det franska konsortiets talan. Det visade sig snart, att frans- männen endast hade mångordiga promemorior att komma med men inga tekniska förslag, försäkrande likväl, att det hela skulle stanna vid 50 mill. frs, vilket i svenskt mynt då motsvarade c:a 36 mill. kr. eller med hänsyn till prisindex c:a 100 mill. kr. just nu. Både de danska och svenska sakkunniga ställde sig försiktigt avvaktande och de våra återvände hem. Strax därpå uppenbarade sig emellertid de bägge ombuden i Stock- holm, besvärande både civilministern och våra sakkunniga med all- mänt hållna ekonomiska beräkningar rörande fraktgodsmängd och trafikvolym i jämförelse med den samtidigt planerade tunneln under Engelska kanalen. Då våra vederbörande till slut i bestämda ordalag krävde tekniskt