Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De släta fingerringarna
Giktringar.
52
vann stor avsättning. Namnet har ringen erhållit av en inuti anbragt,
registrerad stämpel, visande en flygande duva med en ring i näbbet.”)
Dessutom buro ringarna i början stämpeln ÄKTA FRANSK GUL-
METALL, numera ändrad till GULMETALL. Tillverkningen skedde
på gammal guldsmedsmetod sålunda, att den till ringgenomskärning
valsade metalltråden klipptes i lämpliga längder, vilka böjdes och
hoplöddes. Därpå följde putsning, justering i ett litet »tyres»-vals-
verk, förgyllning och polering. De specialverktyg och småapparater,
som vid tillverkningen användes, voro frukter av Lefréns egna idéer
och voro gjorda i Filipstad. Ämnestråden inköptes först från Tysk-
land, men efter världskrigets utbrott från svenskt metallverk. Till
sist importerade Lefrén färdigformade ringar, som i Filipstad blott
förgylldes och polerades. Anodplåtarna för det elektrolytiska badet
tillverkade han själv, tidigast av guldmynt. Under utfällningen kon-
trollerades guldbeläggningen genom upprepade vägningar. Guldåt-
gången utgjorde 23 gram per gross, d. v. s. 16 centigram per ring.
Efter Lefréns död överläto arvingarna den 1 december 1932 affären
på annan innehavare, som ännu driver ringtillverkningen under firma
A. W. Lefréns Efterträdare.
I en klass för sig stå de s. k. Giktringarna, vilka till sist även må
ägnas några ord. I början av 1860-talet igångsatte den ovan om-
nämnde guldsmeden P. O. Hellsund i Arboga tillverkning av vad
han kallade »Hellsunds patenterade giktringar». De äldsta annonser
om dessa ringar, som jag sett, förekomma i Aftonbladet år 1865 och
äro åtföljda av intyg av en banmästare och en trädgårdsmästare i
Arboga, vilka säga sig genom bärande av Hellsunds ringar blivit
befriade från reumatisk värk, den ene i armen, den andre i »ländens
och korsryggens musklor». I allmänhet voro giktringar gjorda av en
platt zinkring, täckt med en något bredare kopparring med kanterna
nervikta, så att zinken icke syntes, då ringen bars på fingret. Skulle
det vara fint, brännförgylldes kopparn utanpå. De Hellsundska rin-
garna åter voro helt igenom gjorda av en gul legering, någonting mitt
emellan pinsback och tomback, som i form av ringtjock tråd inköptes
från Skultuna. Tråden valsades till önskad ringgenomskärning i ett
litet handdrivet spårvalsverk samt uppklipptes i lämpliga längder,
vilka böjdes till ringform i en mekanisk inrättning, hoplöddes och
polerades. Denna legering var vackert guldglänsande, så att, som det
7) Detta särdeles lyckade varumärke (registr. nummer 4845) hade Lefrén hämtat från
en honom tillhörig glasservis, som var dekorerad med en liknande bild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
