Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De släta fingerringarna
något överdrivet säges i nyssnämnda annons, ringarna »varaktigt
liknade 18-karats guld». Att de efter någon dags bruk svärtade fing-
ret ansågs av allmänheten som ett säkert bevis på att gikten drogs ur
kroppen. I Stockholm skaffade sig Hellsund en kommissionär vid
Järntorget, vilken enligt annons 1869 sålde ringarna till fabrikspris,
2 riksdaler riksmynt per stycke. Ringarna fingo glänsande åtgång
över hela landet och gåvo Hellsund stor vinst. De många intyg, som
1 tryck publicerades, gjorde sitt till att öka avsättningen. Man för-
står att då kyrkoherde F. I. Lindhagen i Rystad år 1869 »sanningsen-
ligt intygade att han blott genom begagnade av Hellsunds giktringar
sedan två år vore alldeles befriad från ett 20-årigt svårt reumatiskt li-
dande», ett sådant intyg från en allvarlig prästman måste haft mycket
god verkan. Hellsund hade tidigare varit guldsmed i Varberg, men i
en eldsvåda förlorat allt vad han ägde och därefter överflyttat till
Arboga. Han var påhittig uppfinnare och införde i sin verkstad en
hel rad små mekaniska inrättningar till fabrikationens underlättande.
Aven en smältugn inbyggdes, så att uppkommet skrot kunde på stäl-
let nyttiggöras. Under en senare tid infördes galvanisk förgyllning av
ringarna. Försäljningen till allmänheten lät Hellsund gå genom järn-
handlare och smärre guldsmeder. Han var noga med att detaljpriset
allestädes i landet skulle hållas vid 2 kronor. Mellanhandsrabatten
var 30 9/9. En enda järnhandlare i en liten stad kunde, enligt vad han
sagt mig, sälja cirka 200 giktringar per år. Hellsund avled omkring
1890 som en av de förmögnaste borgarna i Arboga. Hans barn fort-
satte tillverkningen, som omsider flyttades till Torup i Halland. I
Arboga uppstod konkurrens från personer, som lärt sig fabrikationen
hos Hellsund, men tilltron till giktringarna som botemedel mot gikt
och annan värk hade då längesedan nått sin höjdpunkt och avtog
hastigt. De sista ringar av detta slag, som, så vitt jag känner, gått i
handeln under namn av »Arboga giktringar», grundade sig på en upp-
finning av en där bosatt apotekare Becker, vilken ingick avtal med
majoren Edvard Zielfelt om uppfinningens exploaterande. Tillverk-
ningen utfördes hos en guldsmedsfirma, C. G. Björkman i Stockholm,
och tog ganska stor omfattning. Efter Zielfelts död 1886 fortsattes
affären någon tid av hans änka. — Utom de nu nämnda fabrikaten
hava ett stort antal andra under namn av giktringar uppträtt på den
svenska marknaden. En dylik ring, märkt ÄKTA ELEKTRISK
GIKTRING och tillverkad i Eskilstuna, befanns vid analys bestå
av en legering av 87,5 ?/) koppar, 2,9 ”/4 tenn och 9,6 ?/) zink. Den
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
