Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Meddelanden
av rök och eld, så att den föll ned på burens botten och därigenom åstadkom
automatisk brandalarm!
De äldsta kända elektriska alarmsystemen arbetade efter arbetsströmsprin-
cipen d. v. s. en kontaktanordning slöt vid en onormal värmeökning en ström-
krets, varigenom en ringklocka trädde i funktion. Nutida system arbeta dock
efter vilströmsprincipen d. v. s. en kontaktanordning åstadkommer avbrott
i en eller flera strömkretsar, varvid ett relä i en särskild krets åstadkommer
alarm. De organ, som påverkas av den vid en eldsvåda alstrade värmen, kallas
termokontakter.
I huvudsak finnas följande typer. Smältkontakter, som användas vid vil-
strömssystem, bestå av ett eller två par metallfjädrar, hoplödda med en lätt-
smält metallegering. Så snart lödförbindningarna vid värmestegring smälta
(vid ca 70”) skiljas fjädrarna från varandra, därmed åstadkommande ström-
avbrott och alarm. Bimetallkontakter grunda sig huvudsakligast på två skilda
metallers olika utvidgning vid uppvärmning, d. v. s. på olika utvidgningskoef-
ficient. Dessa användas vid såväl arbets- som vilströmssystem. Sådana kon-
takter kallas även maximalkontakter, då de fungera först vid en viss bestämd
maximitemperatur. Differentialkontakt är en annan typ, som fungerar vid den
hastiga temperaturökning, som en kraftig eldhärd åstadkommer, men däremot
är okänslig för långsammare temperaturvariationer. Antingen är det tryck-
skillnaden mellan två behållare, den ena värmeisolerad och den andra i direkt
förbindelse med den omgivande luften, eller skillnaden i utvidgning mellan
två metaller (varav den ena är inkapslad), som åstadkommer alarm.
IPS
MÄNS:
Att beskriva alla de system, som förts i marknaden såväl i Europa som i
Amerika, skulle föra för långt, varför jag här inskränker mig till att beskriva
Telefonaktiebolaget L. M. Ericssons system, som utsläpptes i marknaden år
1927. Före denna tidpunkt funnos i Sverige 4 anläggningar av utländskt fabrikat.
En anläggning enligt L. M. Ericssons system består av termokontakter, led-
ningsnät, centralapparat, batterier och laddningsanordning samt alarmklockor.
Varje termokontakt utgöres av två par metallfjädrar hoplödda med en lege-
ring, som normalt smälter vid 70” C. Kontaktfjädrarna äro monterade på
backelitsocklar och täckas av en perforerad huv. Dessa kontakter placeras i
taket i samtliga lokaler, även i korridorer, skrubbar och andra mindre utrym-
men efter av Svenska Brandtarifföreningen utarbetade föreskrifter. De in-
kopplas i ledningsslingor med högst 30 termokontakter i varje, och dessa led-
ningsslingor anslutas sedan till en centralapparat. För varje ledningsslinga fin-
nas på denna signallampor, som ange slingans nummer. Centralen är placerad
på lämplig plats t. ex. vid huvudingången till den byggnad, som skall skyddas.
Anläggningen kan sättas i förbindelse med det kommunala brandtelegrafnätet
i en stad, så att alarmsignalerna automatiskt överföras till brandstationen. När
temperaturen i en lokal, där en termokontakt är placerad, överstiger 70” C,
smälter legeringen, med vilken fjädrarna äro sammanlödda, varigenom den
strömbana, i vilken de äro inkopplade, brytes. Härigenom erhålles en omkopp-
ling genom reläerna i centralapparaten, så att alarmsignal registreras dels ge-
nom signallampor på centralapparaten och dels genom akustiska signaler. För 103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
