Ervalla bruk 42 stångjärn. Arrendejärnet skulle vara avsmitt och levererat varje år 8 dagar före Persmässan. Brast arrendatorn till någon del i sitt åta- gandens fullgörande hade han att utfylla bristen med sitt eget stång- järn, som därtill skulle av honom i Arboga levereras. Fullgjorde han ej detta, skulle skadestånd utbetalas. Slutligen stipulerade kontrak- tet, att om hammardammen oförmodligen av stor vattuflod bleve ut- driven, dess iståndsättande skulle ske genom godsets befallningsman med godsarrendatorernas hjälp. Under detta arrende var sålunda driften på det sätt anordnad, att utom arrendatorns eget smide, som torde hava grundat sig på köpe- tackjärn, förädling av avradsosmund till stångjärn för Ervalla gårds räkning utfördes. Det är väl närmast troligt att de två härdarna voro olika byggda och »ställda» för dessa olika uppgifter och att ham- maren alternativt gick för den ena och den andra härden. Detta är dock icke säkert, enär det även var vanligt att ena härden uteslutande arbetade som färskningshärd och den andra som räckhärd. Den från godsets underhavande inkomna osmunden torde hava bestått av rå- smältor, alltså en hopslagen och kluven, men ohuggen och ofatad, direkt ur malm framställd mellanprodukt. Visserligen är osmunds- räkningen i hundraden, fat och läster för densamma använd, men det torde blott bero på gammal vana. Administrativa former hava alla tider haft benägenhet att glömma sig kvar långt utöver den tid, då de motsvarat verkliga förhållanden. I varje fall kan man med stor säkerhet våga säga, att osmunden i dessa trakter var till sin inre kva- litet en ädel vara, framställd av bergmalm från gruvor, vilka genom lång erfarenhet voro kända för att giva ett järn, som varken var kall- bräckt eller rödbräckt, andra goda egenskaper att förtiga. Osmunden var ju det järn, som tidigast givit svenskt järn dess ännu bevarade världsrykte såsom det bästa, vilket den internationella handeln haft och har att erbjuda. Med den kännedom vi numera äga om beskaffen- heten av våra olika slags järnmalmer kan man vara säker om att den kvalitetsosmund, som skaffade det svenska järnet denna avundsvärda plats i solen, var framställd av de i mellan-Sverige mångenstädes före- kommande bergmalmsfyndigheterna med låg fösfor- och svavelhalt. Sedermera, och det för övrigt redan under 1600-talet om icke tidi- gare, användes benämningen osmund ibland även om sjö- och myr- malmsjärn, som på samma enkla direkt-metod framställts. Detta bör dock icke förvilla omdömet om Ervalla-osmundens ursprung och kva- litet. — Beträffande avbränningen vid rå-osmundens »omsmältning»