Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Meddelanden
avsedd verkan och beundrades också av Konung Oscar, som uppehöll sig en
längre stund vid montern under samtal med fabrikschefen. Tönshammars fabrikat
omfattade alla då gängse kätting- och flottningssmiden. Under de fyra år, som
fabrikationen pågått, hade tillverkningen tio-dubblats och var på väg att över-
flygla den svåraste medtävlaren, Ramnäs Bruk, där man sedan länge haft vals-
verk för länkämnen och andra maskiner för kättingtillverkning. Framgången
berodde huvudsakligen på de skickliga kättingsmederna vid Tönshammar, som
smidde varje länk minst lika stark i vällen som i järnet och med varje sådan
länk ökade förtroendet för fabrikens produkter. Männen bakom verket voro
fyra kättingsmeder just från Ramnäs, som nyårsdagen 1893 gingo upp till den
nära 80-årige patron C. A. Rettig på Tönshammar och begärde att få köpa
bruket. Trots att han fått högre bud sålde han behövliga byggnader, mark och
vattenkraft för tjugu tusen kronor att betalas inom tjugu år. Han gladde sig
nämligen åt tanken på en kättingsmedja vid det gamla stångjärnsbruket, där
smidet nedlagts för länge sedan. Huvudmannen bland de nya ägarna var C. O.
Bruce, hans båda söner och en måg. Bruce hade som verkmästare vid Ramnäs
där konstruerat de flesta maskinerna och drog fördel av sina erfarenheter vid
utrustningen av den nya anläggningen. Trots att hela fabriken förstördes av
en eldsvåda sommaren 1895 kunde tillverkningen återupptagas redan i januari
1896. Man sysselsatte då fyrtiofem arbetare och hade utsikter att bli den största
leverantören av kättingsmide. Det gällde nu att på den kommande stora ut-
ställningen visa vad man kunde genom att exponera »världens grövsta ankar-
kätting» som lämplig ledfyr till fabrikens monter. Tekniska Museet har emot-
tagit en uttömmande skildring av kättingens tillkomst, nedskriven av Verk-
mästare Carl R. Bruce, sonson till C. O. Bruce, som även pietetsfullt bevarat
kättingen och nyligen skänkt den till museet. Järnet till kättingen levererades av
Horndals Bruk, men eftersom man där icke kunde valsa så grovt som 4 engelska
tum, måste smältstyckena utsmidas under hammare och slätas i rundsänkan till
rätta dimensioner för länkämnena, varvid en smälta lagom förslog till varje
länk. Ämnet värmdes sedan i en stor, kokseldad flamugn, och därefter kröktes
en ända 1 taget över en mall. Därvid drogo sex man i ett fyra meter långt fäst-
järn, som påsattes ämnet. Länkarnas hopsmidning utfördes i en stor, fri-
stående rundhärd. Två smeder skötte tången, och två par släggare byttes om
för att hinna slå ihop hetan, medan den vällde. Det svåraste momentet var
då stödet skulle smidas in i länken. Härdvärmen förslog nämligen knappt då
de tidigare insmidda länkarna måste följa med in i härden. De fyra smeds-
drängarna hade extra stora släggor och arbetade ned länkens bredd medelst
rundslag på s. k. slätstamp, varvid stödet smiddes in och sedan fastnade ytter-
ligare genom krympningen. Under hela arbetet måste man använda tågtaljor
och särskilda hävarmar för att lyfta och vända kättingen i fyren och på städet.
Detta arbetslag om sex man kunde i bästa fall hinna med att smida en länk
under en 10 timmars arbetsdag.
Den stora kättingen från Tönshammar betraktades kanske av fackmännen
på den tiden som en kuriositet. Kanske är den fortfarande världens grövsta,
då nutida kättingsmide har helt andra metallurgiska och maskinella metoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
