Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avhandlingar - Bengt V. Nilsson: Tekniska Museet — det levande museet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tekniska Museet Det levande museet
Så här berättar Torsten Wilner:
”Det började med att jag på söndagar hade improviserade visningar av olika
slag. Jag talade litet grand och hade spintariskop och en massa småsaker med
mig. Sedan en gång, det var väl sommaren 1952, var jag ute på Torsten Althins
sommarställe. Vi promenerade tillsammans i den vackra naturen då Althin sade:
Ja vi kan ju nu börja att fundera på hur vi ska lägga upp det kommande arbetet.
Jag förberedde då att avsluta min tjänst på FOA. Jag gick och tänkte på att vi
skulle göra några visningar, men vad skulle vi kalla det för? Ja, sade Althin vi
ha ju haft planetarium o. d. Då gör vi ett atomarium, sade jag, och därmed var
ordet atomarium fött. Framemot månadsskiftet januari—februari år 1953 var
atomariet klart. Museet skickade ut inbjudningskort till många toppar inom
vetenskapen både i Sverige och utomlands.”
Många hörsammade kallelsen och på första bänk fanns bl. a. Manne
Siegbahn, Lise Meitner och Sigvard Eklund. Premiären blev en stor
succé.
Atomariet blev under en följd av år en av museets stora attraktioner.
De kärnfysikaliska experiment som gjordes avpassades till de olika
grupper som kom på besök så att alla kunde få ut något av det som
visades utan att därför tidigare ha studerat kärnfysik.
Atomarieföreställningarna levde på en enastående väl utformad
integration mellan experiment och experimentator. Det som under
föreställningen kom att te sig som väl genomförda improvisationer
var snarare frukten av ett mödosamt förarbete.
Och nu får Torsten Wilner ordet igen:
”Ja, det är faktiskt så att allting var synnerligen väl förberedda improvisa-
tioner. När vi skulle ha en visning av det ena eller andra slaget, t. ex. i före-
läsningssalen, så tog vi ofta in en del apparater där. Där kunde vi hålla på
ganska många timmar och repetera varenda detalj. Althin satt i salen och lyssnade
och tittade och jag demonstrerade. Han kunde precis som en regissör avbryta och
säga: ’Nej, nu tycker jag du ska göra så eller så, om vi ändrar litet på belysningen.’
På det viset så arbetades alltsammans igenom såsom man tror att en lyckad
teaterföreställning brukar vara. Vi visste själva att det var show och vi kallade
det för naturvetenskaplig show. Jag tror nog att det är alldeles riktigt att arbeta
på det viset. För definitivt måste man få folk att lyssna och intressera sig. Och
så vill jag framför allt säga, att vi kunde inte inrikta oss på att meddela folk en
exakt lärdom, vi ville väcka intresse så att de som hade varit med om det där
sedan på egen hand kunde gå djupare in i ämnet och det tror jag vi lyckades
med i väldigt många fall. Det är många ungdomar som har fått sina första
knäppar så att säga eller startat sina vetenskapliga studier genom att arbeta på
sådana här saker.”
Våren 1965 lades Atomariet ned men särskilda visningar bl. a.
under Berzelius- och Fysikdagarna med delar av programmet förekom 61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
