Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
Och nu behärskade henne samma känsla, fastän
i starkare grad, som hon för några veckor sedan
hade känt, medan hon levde med sin älskare:
känslan av att icke ha ,sin fria vilja. Det nya
livet inom henne växte — växte utan att hon
kunde hindra det. Hon hade endast att bida dagen
och stunden. Det var livet, det väldiga grymma
livet, som tagit henne i sitt våld: kraften, som
ständigt föder nytt, som icke tål tomrummet, som
flödar över världen i en aldrig upphörande ström.
*
Fru Blum stod på stationen, då tåget rullade in.
Det var en tidig morgon med lätt luft, som
gen-ljöd av fågelkvitter. Hon hade fyllt alla vaserna
där hemma med blommor och suttit uppe till långt
inpå natten för att få sin vårhatt färdig. Hon hade
satt en liten skär ros på den stora hattens brätte
och med sina flinka händer bundit en artistisk
rosett av ljusblått siden vid kullen. Hon såg
mycket täck ut, där hon stod i solen, och när
mannen hoppade av tåget, lyste hans ansikte av
glädje.
— Lilla barn, sade han och kramade hennes
hand.
De yttrade icke mycket, då de åkte från
stationen. Han satt och såg på henne i stilla
hänryckning och tänkte, att han aldrig sett henne så söt.
När hon öppnade dörren till våningen, slog
doften av blommorna emot honom, solskenet lyste
på frukostbordets silver, och från köket hördes
ett ljud som om något fräste i en panna. Han
hade knappt hunnit få av sig röck och hatt, förrän
han måste springa genom alla rummen för att se,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 18:59:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dagdriv/0076.html
