Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
skenet. Blå, skära, vita hyacinter, gulaste gula
påskliljor, vita narcisser och krokus i alla färger
tycktes vältra ut i solen som ur ett väldigt,
slösande ymnighetshorn ...
Kupolen på Ladugårdslandskyrkan skimrar I
grönt, träden omkring kyrkan bära stora,
svällande knoppar, trottoaren blänker bländande vit.
Jag borde egentligen gjort något helt annat, men
i stället går jag nedför den gamla hederliga
Sibyllegatan, och i detsamma jag hinner till
hörnet av Strandvägen och Dramaten,
marscherar vaktparaden förbi, uppasserskorna på Feiths
sticka ut sina välfriserade huvuden, och en
skådespelerska kommer ut från teatern.
Hon står en stund bredvid mig och ser med
trött blick på Strömmens glittrande vågor, så
går hon långsamt nedåt Strandvägen i sin tunga,
dyrbara päls.
Jag går åt motsatt håll. Jag har plötsligt fått
en längtan efter snödropparna på Floras kulle.
De måste ju ha kommit upp nu, och jag har ej
gått förbi där på länge. På långt håll ser jag
dem glänsa. De sticka upp ur den svarta myllan,
dessa första små modiga vårens blommor. Tunga
hänga de vita kalkarna, och de späda bladen ligga
som broderade utmed marken.
Jag står och ser på dem och tänker på en kär
stämma, som för länge sedan tystnat. De väcka
alltid det minnet hos mig...
En stund senare har jag kommit till Stureplan
och går nu mot Kungsträdgården. Jag älskar den
där långa raka allén, en sådan dag som denna.
Träden stå som på parad, och långt borta glittrar
det blå vattnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
