Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
Det blå vattnet, ja. Det blå vattnet, som är
hela Stockholmsvåren!
Ack, vore jag annat än en fattig flanör! Men
sade jag fattig? Är den ej min, all denna skönhet?
Min, så länge jag har mina ögons ljus och så
länge jag förmår uppfatta varje tings särskilda
skönhet?
Stockholm är en stad, som föder drömmar och
syner ur sina blå böljor, som Medelhavets
purpur-rodnande vågor en gång födde Kärleksgudinnan.
När den lätta vårskymningen sakta faller och
insveper allt i en genomskinlig asurdimma,
varigenom lyktorna skimra som lysande stenar i en
spindelvävsfin slöja, då brukar jag långsamt gå
utmed Strömmens vatten, se ljusen spegla sig i
den mörknande ytan därnere och höra staden
flämta bakom mig och omkring mig. Höra som
på långt håll ljudet av trampande fötter, av
människoröster, av ett och annat högt skratt, av bilars
rassel och spårvagnars gnisslande.
Ofta kan jag då gå uppåt gatorna och stanna
utanför någon kafédörr, som står halvöppen, och
lyssna till en melodi, som strömmar emot mig
därinifrån. I röken och värmen ser jag upphettade
ansikten, lysande ögon, talande gester; och jag
undrar, om alltsammans är en dröm, och var och
hur jag skall vakna upp ...
II.
Kanske är dock mitt allra första vårtecken, som
kommer före både snödroppar och trädknoppar,
en företeelse i en av de små vindskuporna mitt
emot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
