Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
öfverlägsenhet, hvarmed han liksom såg ned
på hennes och Everts lek och glam!...
Marion var ibland gråtfärdig af harm och
förödmjukelse, bara hon tänkte på honom.
Och så, helt plötsligt — för några minuter,
några timmar, några dagar på sin höjd — kunde
denna intima och intensiva fiendskap vika för
den mest fullständiga och passionerade, om än
outtalade, förståelse. Under sådana — för resten
rätt sällsynta — stunder var det som om den
halfvuxna flickans väsen helt och hållet, nästan
viljelöst gick upp i och absorberades af hans.
Hon såg med hans ögon, kände med hans
händer — det som var honom emot, var henne
vidrigt, skrattade han, jublade hon.
Första gången Marion själf började liksom
förundra sig öfver, hur mycket det hade att
betyda för henne, om hon var »vän med William»
eller hon inte var det, var bortåt höstsidan den
sommaren, då hon fyllde fjorton år. Det
valen eftermiddag, då de varit ute och fiskat på
floden — alla barnen på Christeen och Sarah
Wathier, som de alltid räknade för en af
sina egna. Då, just som de sutto, hade William
plötsligt tagit upp sin bössa, som låg bredvid
honom i båten, siktat och skjutit en stor fågel
i flykten. Marion såg den falla, hörde — eller
inbillade sig höra — plasket i vattnet, när den
föll, och såg William med ena foten på toften
triumferande sänka geväret. Han såg i detsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
