Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
Dörrarna stodo vidöppna i vännen, sekreteraren
satt och skref i skjortärmarna med sin peruk
bredvid sig — män kommo och gingo —
stannade ett par ögonblick och pratade med
hvarandra, när de gingo ut och in. Någon
skrattade högt och hjärtligt ute på trappan — det
lät främmande och underligt midt i bullret.
William hade helt kort fått order att ställa
om, att sex bataljoner af de i staden förlagda
trupperna ögonblickligen blefve sända till
Brooklyn. Han stod just i begrepp att gå igen, då
öfverbefälhafvaren en sista gång vinkade honom
till sig.
Washington stod i dörröppningen till
balkongen med ryggen mot solen — hans ansikte
var i skuggan, och som en matt, ljus gloria stod
en lätt pudersky omkring det högresta,
långsmala hufvudet.
»För Guds skull, major Hatting — han
talade lågt, med starkt eftertryck på hvarje ord —
försök att hindra dem ifrån att tappa hufvudet
därute ... Förmana karlarna att vara lugna —
lugna framför allt. Inte skjuta på för långt
afstånd och spara sitt krut... Påminn dem om
Bunkers Hill ...»
Han gick ett par steg fram i rummet, och
medan han ännu talade med William,
genomögnade han flyktigt det papper Harrison räckte
honom. Lätt nedlutad öfver bordet skref han
hastigt, men med sin vanliga tydliga stil sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
