Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
ett G. W. under den lilla primitiva
flaggdeko-rationen.
Men när del högtidliga ögonblicket
slutligen nalkades och man hvar minut kunde
vänta trupperna, drog Marion sig tillbaka ifrån
de andra. Hon ville icke möta William med
Evert vid sin sida.
Nu stod hon där innanför den höstbruna
häcken och följde med ögonen soldaterna, medan
de tågade förbi. Trasigt klädda, dåligt
beväpnade, lutande och trötta, döko de upp — led
efter led — ur den plötsligt åter mycket täta
dimman. Hon kunde blott se få åt gången,
men hon hörde dem — röster, rop, hästhofvar
och fotsteg — hela vägen var liksom en lefvande
massa, och hon väntade...
Evert rörde lätt vid Marions skuldra —
hon visste inte själf hur länge hon då hade
stått där — och böjde sig ned öfver henne:
»Där är William,» sade ban ifrigt med en
stämma, som var låg af rörelse. »Ser du? ...»
»Ja,» svarade hon kväfdt. Hon hade redan
sett honom.
På en stor svart häst, en smula böjd ocli
sammansjunken i sadeln, red William
långsamt ytterst i ledet, nästan ute på dikeskanten.
Omedelbart framför honom kördes ett par
otympliga kanoner, som oxar med sträckta
halsar, tungt lutande under oket, mödosamt
släpade fram. Han bar Philadelphiabataljonens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
