Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
nåde efter sig två breda, långa spår i den lösa
snön.
»Det kommer inte till att frysa ännu,» sade
William Livingston — han stod och såg efter
dem.
Guvernör Livingston fick rätt: den strida
»södra floden» ville icke frysa — och det fastän
kölden för hvar timme som gick ovedersägligen
tilltog. Då Hattings släde om eftermiddagen
på själfva juldagen på vägen från Princeton till
Trenton närmade sig Delaware, sågo de resande
strax, att floden icke var farbar. Nästan
bläcksvart mot de snöiga stränderna, under en mörk
och skyig himmel, låg den väldiga strömmen
öppen, drifvande af stora lösa isblock, som
tidvattnet från oceanen,hvilket märktes ända hit upp,
i stora massor tornade upp mot New-Jerseys kust.
»Du ser själf, min kära Marion,» — de hade
alla rest sig upp i släden — »att hvad det angår
att komma vidare ...»
Marion satte sig tyst ned och drog utan
flera invändningar den tjocka slöjan öfver sitt
ansikte. Hon visste, att det var Everts mening
att söka skydd åt dem för natten i det hessiska
lägret i Trenton. Det var för henne liksom för
Sarah, och för resten äfven för Evert själf, en
nästan outhärdlig tanke, men — det fanns för
ögonblicket rakt ingen annan råd.
»Den floden, som den nu ser ut, går ingen
engelsman öfver,» sade Evert med en viss pa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
