Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
ifrån Philadelphia,» började Evert brådskande
med en viss ansträngning. »Han var så vänlig
att försäkra mig om, att det från
öfverbefäl-hafvarens sida säkert icke skulle vara något
till hinders för, att vi med det snaraste fortsätta
vår hemresa ...»
Marion hade åter satt sig på stolen borta
vid fönstret. Hon kände liksom en tyngd i hela
kroppen och kunde icke förmå sig att slå upp
ögonen. Nästan utan alt veta hvad hon gjorde,
böjde hon sig ned och knöt långsamt, fumligt
och omsorgsfullt sitt ena skoband.
»Ja,» sade den unge Lamb omotiveradt —
han var en blek, gänglig pojke på aderton år,
så trött och medtagen, att han knappt orkade
stå. »Det har varit en het morgon ... Och en
kall natt!» tillade han med ett slags försök att
skratta.
Marion, som ännu satt nedhukad öfver
skobandet, sneglade skyggt bort till dem, och först
då såg hon, att både William och den
främmande hade så dåliga stöflar, att tårna riktigt
stucko fram genom öfverlädret. Hon fick
plötsligt ögonen fulla af heta tårar — det var som
en befrielse hon kände — och återvann med
detsamma hela sin fattning och energi. I det
hon spänstigt reste sig upp, sade hon varmt,
gästfritt, mycket bestämdt:
»Vi ha vin och mat,» hon lyfte upp den
tunga korgen, som Madam Livingston packat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
