Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
i kjolen — gräfde i dem med handen, så att
de svagt klingade emot hvarandra. Ingen i
rummet sade ett ord.
»Detta är ju det enda jag har att gifva,»
sade hon plötsligt sakta med en helt annan röst,
och tårarna störtade nu utför hennes kinder.
»Hvarför vilja ni neka mig att taga emot det?
Hans Excellens, general Schuyler — alla af
edra officerare, som äga något, sätta sitt namn
och sitt gods i pant för att skaffa de menige
soldaterna mat och sold . . . William själf bär
icke mera en ring på sin hand, icke en nål i
sin halsduk,» hon vände sig åter emot honom,
nu tårögd, ömt förebrående, svårare att motstå
med sitt barnsliga, nästan narraktiga, feminina
medlidande, än hon nyss varit med sin
häftighet. »Han nekar sig själf allt — det göra
ni alla. Och jag,» hon såg ånyo ned på
dyrbarheterna i klädningskjolen. »Kan väl en kvinna,
som känner som jag, gå med diamanter på
bröstet och på skorna, när hon vet...?» Hon
kunde icke säga mera för snyftningar.
»Jag kan icke, Madam,» sade Lamb lågt,
med stor respekt. »Och er man har rätt: ännu
ha vi icke behöft bedja kvinnorna om deras
smycken.»
Evert sade ingenting, William liade vändt
sig bort och stod vid fönstret med ryggen emot
de andra.
Marion grät ännu. Med nedböjdt hufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
