Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
Mera sade de sällan, men gubben höll
hennes hand fast på sitt knä, och hur det var, så
visste de bägge, att de nu voro två om att tänka
på William.
Förhållandet mellan Evert och hans hustru
verkade också tryckande på familjekretsen. Inte
så att de grälade eller voro osams — gjorde de
det, hörde andra det i alla fall inte — men att
det emellan dem långt ifrån var som det skulle
vara, det var, som Madam Hatting brukade
beklaga sig, tydligt nog. Inte var det Everts skull.
Han hade alltid, ända från den första dagen,
varit så god och så öm om Marion, inte vetat
livad godt han ville göra henne, öfverhopat
henne med presenter och ställt om alla
möjliga nöjen. Men då hon aldrig — eller
åtminstone mycket sällan — visade minsta tecken
till tacksamhet, alltid var lika likgiltig och
sorgbunden, hvad han än fann på att göra för henne,
miste han till slut tålamodet, blef melankolisk,
han också, bitter och tvär och förlorade
fullständigt sitt annars så goda och jämna humör,
hvilket brukade verka så lugnande och
upp-lifvande på dem alla. Marions utseende hade
också »deklinerat», som Madam Hatting med
en menande skakning på hufvudet brukade
uttrycka sig, när hon med sina väninnor talade
om dessa pröfningar; hon hade blifvit tunnare
och spensligare, och den yppiga, barnsliga
fraicheur, som en gång varit det mest karak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
