Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I. Januari 1886 - Ina Lange, Småprat från Köpenhamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
han att elektrisera, icke allenast sina musici, utan också åskådarne i
en oroväckande hög grad. Och hvad som är det bästa af allt,
Svendsen förstår att styra och herska. Han har den nödvändiga
auktoriteten, tron på sig sjelf, förmågan att få andra att lystra.
Men så Grieg. Han synes, bockar och nästan försvinner på
stolen framför den stora flygeln. I det första ögonblicket tror man
sig ha en student framför sig, så ungdomlig ser han ut. Men i det
nästa, när han stryker upp det ljusa, gråsprängda håret från en fårad
panna, i det nästa — innan han begynt spela — inbillar man sig,
att den lille nervöse, trötte mannen deruppe är en gubbe.
Det svårmodiga uttrycket kring munnen, som oftast är tätt sluten,
ger efterhand under spelet vika; han öppnar läpparne liksom först
tonerna skulle ge honom lust att andas ut, ser ändtligen upp efter
att länge envist ha haft ögonlocken sänkta, och blickar framför sig
med ett uttryck, som man icke lätt glömmer.
Grieg som komponist är längesen känd af hela den musikaliska, och
jag kunde kanske tillägga, hela den omusikaliska verlden. Men han
är ej mycket känd som pianist. Och dock hör man sällan ett ädlare
spel. Jag ville uppställa hans exekution som den norm, till hvilken
vår tids pianospel borde sigta. Allt buller och bång lika bannlyst
som omotiverade pianissimoeffekter. Det är icke ett predikande som
Bülows, icke ett berusande som Menters, ic.ke en raffinacl som Essipofts
spel. Det är den fullödigaste konst, ren och ädel.
Och dock fans det någon, som hos publiken gjorde Grieg
rangen stridig. Det var en qvinna. Hon var hvarken ung eller skön.
Och, ehuru sångerska, saknade hon stämma. Och ändå . . .
Fru Nina Grieg var, då hon gifte sig med Grieg, en liten vänlig
»familjeflicka», som visst aldrig hade drömt sig en framtid som
konstnärinna. Hennes bekanta omtala henne från den tiden som en
obetydlighet, vid hvilken ingen menniska fäste sig. Och hon har under
sitt äktenskap utvecklat sig till en konstnärinna af rang. Hon
sjunger som ingen annan. Man ser en halfgammal dam, något oordnadt
hår kring ett märkvärdigt litet, vänligt ansigte, stora nästan stirrande
öppna ögon och en mager kantig figur. Och när hon faller in med
sången efter Griegs små koncisa förspel, fängslar hon genast,
ovilkorligt. Det är nästan natursång. Någonting olärdt till och med. Men
det är förtjusande. Det är ändock fin konst, ehuru kanhända utan
skola. Hon kan icke öfverträffas i »Min unga Brud» och andra
Griegska visor. Det älskvärda konstnärsparet, såsom de synas
uppifrån estraden, utgöra ett egendomligt kontrasterande helt. Så olika
och dock harmoniska. Hennes själfullhet liksom ger hans nervösa
personlighet behöflig ro. Hennes glädtighet sprider ett skimmer öfver
det hela. Och man glömmer, att Edward Grieg är som en skugga,
sjuklig och eterisk, så det kan göra en ondt; man glömmer allt för
att låta sig hänföras af fru Ninas varma tro på skönheten, på lifvet,
på ungdomen, på lyckan. Ty man tror med henne på allt detta, då
hon sjunger . . .
På första bänken bland åhörarne sitter ett ståtligt par och
lyssnar. Han är hög som en kung, och bär sitt hufvud som en sådan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
