Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX. November 1886 - Ernst Ahlgren, Herr Tobiasson. En julhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
Man drack sin likör med känslan af att bilda ett heligt litet
frimurarelag.
Till sist måste ändå lillen bringas till kojs, och pigan kom på
tröskeln.
»Kan inte jag bära honom?» vände sig herr Tobiasson blygt
frågande till den unga frun.
Hon nickade jakande och pigan fick en vink att försvinna.
1 teten gick frun och öppnade alla dörrarne, ända till
sängkammaren, efter kom herr Tobiasson med små otympliga steg, af
hvilka hvart och ett — under hans ifriga försök att gå på
tåspetsarne — kom honom att göra en så eftertrycklig knyck med
öfver-kroppen, att det behöfdes en kärnsund barn-naturs allra
beundransvärdaste sofgåfvor för att icke väckas deraf. Sist kom den unge
familjefadern, stolt öfver att af egen tillskyndelse ha skaffat denna
perla af en farbror in i huset.
Så blef den lille afklädd, stycke för stycke, beundrad och
tillbedd, och när moderns händiga fingrar lyckats få honom — ännu
sofvande — iförd sin langa nattskjorta, som lik en dopklädning
hängde ned öfver fötterna, då såg man på hvarandra med vädjande
blickar, och han lades sakta ned på kuddarne, täcket höljdes öfver
honom, och man skulle gå. Nattlampan stod och brann påi en liten
hylla, kastande ett matt sken öfver rummet.
Modern kysste den röda lilla kinden, som lyste lik en finhyld
frukt ofvan lakanets kant, fadern kysste den, och, öfvervinnande sitt
hjertas skygghet, böjde herr Tobiasson stela gamla knän vid bädden,
tog den dunvarma lilla handen och tryckte den mot sina ögon.
Han älskade detta lilla barn, som han sett först i dag Han
älskade det sä, som endast en den der känner sig gå bort ifrån lifvet,
kan älska den, som inträder deri.
Och så gick herr Tobiasson från lyckliga menniskor hem till
sitt lilla ungkarlsbo, bärande sitt paket under armen. Och fast
ingenting yttrats, var den bortgående lika på det klara som de
qvar-blifvande med att nästa inackordering den gamle skulle söka måste
bli just hos dem.
Ännu, då han kommit hem, fatt tändt i sin sängkammare och
börjat kläda af sig, var han endast upptagen af två ting: Ludvigs
pojke och Tildas ylleväst.
Han hade haft tamburnyckel med sig och sjelf öppnat; hon
skulle således icke få sin gåfva förr än följande morgon. Hon skulle
säkert komma in och väcka honom med kaffebrickan. Ja, och så
skulle hon se paketet! Nej han ville gömma det riktigt väl, så att
hon ingenting anade, förr än han räckte henne det mjuka plagget.
Hur han kände dess värme genomströmma sitt sinne! Nu skulle
icke den slitna klädningen spöka för honom på alla kalla dagar.
Men hvar skulle han gömma sitt paket? Här, under hufvudgärden.
Det var ypperligt. Och sa skulle han ge henne det och försöka att
icke blygas öfver sin egen vänlighet, och icke kraxa bort sin
välmening med en sarkasm. Han skulle vara enkel och naturlig som
dessa menniskor han sett i qväll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
