Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I. Januari 1887 - Aug. Stjernstedt, En stjerna. Poem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till hvilken i skymmande qvällar
Jag alltid har blickat mest.
Hon är ej lik de andra,
Som skrida i rymden hän,
Hon tindrar ej gladt och vänligt,
Hon har ett så eget sken.
Än flammar hon våldsamt, häftigt,
Än är hennes glans blott half.
Det tycks, som hon flämtade ängsligt
På himmelens blåa hvalf.
Jag sett henne många gånger
Gå upp öfver snöigt fjäll
Och sända de skygga strålar
I gnistrande vinterqväll.
På strålarne då jag aktat
Och hört hvad de hviskat allt.
De ha i brutna bitar
Förtäljt hennes sagas gestalt.
Hon är en verld i daning,
Der jäsande krafter bo,
Som kämpa i trotsig vånda
Och ännu ej nått till ro.
I hennes inre det glöder,
På hennes yta är eld,
Som sjuder i heta strömmar
Och flammar ifrig och vild.
För henne, der fram hon stormar
I rymden från pol till pol,
Ej svalkande vindar finnas
Och ingen lysande sol.
Omtöcknad på vUlsam bana
Som tvungen hon framåt går
Och kämpar mot egna krafter,
Så långt hennes mod förslår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
