Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I. Januari 1887 - Literatur. Nils Erdmann. Helene Nyblom i »Nye Digte»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Literatur.
Helene Nyblom i "Nye Digte".
Ett utkast at Nils Erdmann.
pjet finnes otaliga sätt, på hvilka skalderna se naturen. För en tar
(gg hon sig ut såsom ett sken af det osinliga, en enda stor symbol,
i hvilken andeverlden uppenbaras. En annan låter henne gälla
såsom en afspegling af sitt jag, ett instrument hvarpå han spelar,
för att angifva sina stämningar. En tredje åter hänföres till
pantei-stisk naturdyrkan, upplöser sitt väsen i naturens rika all-lif, gror och
växer med blommorna, jublar och klagar med vindarne,
sammanflyter med böljorna och med skummet på strandbrädden. En fjerde
kan icke se naturen ulan att personifiera henne, och en femte sträfvar
att återgifva, hvad han ser eller tror sig se.
Så gör icke fru Nyblom. Hon uppsöker i naturen sina egna
intryck och stämningar, eller låter henne få gälla såsom en bild af
något allmänmenskligt. Derför kan man vara viss, att icke
tillämpningen saknas. Hvarje liten naturmålning eger den som ett bihang.
Än sjunger bofinken sina få, enkla toner, en enformig melodi, men
uppriktig och hjerteglad, och strax kommer hon fram med, att »ens
käraste visa, ens innersta melodi» alltid är kort och har få toner,
men att dessa innesluta allt, blott man rätt förstår att fatta dem. Än
målar hon åskvädret och den stillhet som föregår det, hur himlen
då är renast och naturen fridfullast, men endast för att inskärpa
samma erfarenhet om menniskohjertat. Då skogen står i höstskrud
och bladen se ut som guld, fast längesedan vissna och dödade
genom nattfrosten, kan hon icke njuta af den utan att erinra derom,
att mycket af det man mest älskar lyser såsom guld, men egentligen
icke är annat än vissnadt löf, som faller. Och på samma sätt som
naturen domnar af och dör om hösten, så skall äfven »allt, hvad
ditt hjerta egt, såsom vissnade rosor förgå»
Dock bör man icke tro, att hennes natur är en dekoration blott.
Snarare synes det, som om dessa analogier, uppdragna af skaldinnan
mellan natur- och menniskolifvet, härleda sig derifrån, att hon innerligt
älskar naturen. Småningom har hon gjort henne till en kär och
trogen vän; hon har lärt sig att förstå henne, läsa i hennes anlete
och detta har framvisat sådan mångfald af nyanser, sådan rikedom
på uttryck, sådan likhet med hennes stämningar, att hon glömt att
det fins skilnad, och upphäft skiljomuren.
Icke nog dermed, att hon låter detta naturlif spela in i och
komplettera sina egna känslor och intryck, talar hon om naturen
såsom en menskligt kännande varelse. Träden vrida sig i smärtor,
genom skogen gå glädjerysningar; vågorna bedja om nåd, grenarne
famnas i lidelse, och skyarne draga till storms, klädda i sköldar och
lansar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
