Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I. Januari 1887 - Literatur. Nils Erdmann. Helene Nyblom i »Nye Digte»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
Naturen är äfven föremålet för de flesta af »Nye Digte.. Dessa
äro antingen små förträffliga naturbilder eller älskliga naturstämningar,
fint kända och tecknade. Derför är det karaktäristiskt, dä hon sjunger
til Sverig» att det icke är sjelfva folket, men naturen, sora hon
frammanar. Den är det hon älskar, som hon småningom lärt sig
uppskatta; dem ger hon sitt »tack», dessa strömmar, fält och skogar,
klippan med sina blomstersängar, dolda bakom bergväggen, luften,
som är ren och fri, och dalarne och sjöarne.
Men icke blott naturen i denna yttre gestalt ärar hon. Naturen
såsom instinkt, eller det ursprungliga, dyrkar hon. Man bör akta sig,
säger hon, att resa sig mot naturen. Äfven om vår vilja är aldrig
så stark och oböjlig, mäkta vi likväl föga, då naturen hejdar oss.
Hon segrar alltid, och det hjelper icke att hindra henne. Lika litet
bör man framdrifva eller påskynda hennes utveckling. Hellre må
det gå långsamt, om naturen kräfver det, och feberflit uträttar ej ett
grand mot naturen. Hon blott kan sammanfläta det starka och det
svaga; hon känner det rätta, och fåfängt ställa vi upp våra begrepp
som dygd och synd». För naturen gälla de intet; »allt, som är
styrka, är äfven rent», säger bon. Häraf kan man förstå
skaldinnans vemod, när hon ser, hur kulturarbetet bortjagar det
ursprungliga, äfvensom hennes kraf, att man bör följa sin natur, vara naturen
trogen, när man uppfordras att välja. Hela hennes »Duet» har
detta val till motiv, och hon afgör det så, att naturen blir
segerherre.
Men naturen skall vara glad, ty hon älskar icke smärtan. Ja,
hon går så långt, att hon hatar och afskyr den.
>Jeg tror det ej, al Sorgen
Er Himlens eller Jordens Ven;
I gaar, i dag, i morgen
Som Fjende saae och ser jeg den",
erkänner hon öppet. 1 lifvet är det ju glädjen, som uppehåller vår
kraft, och vi må icke låta nedtrycka oss, om sorgen träffar oss.
Njut, ropar hon, men skynda dig att njuta. Lifvet är så kort, och
det är farligt att dröja. Eger du milda ord, så strö ut dem omkring
dig; gif icke en half kärlek, stycken blott af kärleken, men hela
famnen full och låt den ohämmad floda| Skänk icke vinet endast
droppvis i bägaren; fyll den ända till brädden och töm den i ett
andedrag! Hatar eller älskar du, så hata och älska starkt.
»Vi sige vil liverandre
Vor Kjærligked, vort Ilad
Med sande, stærke Navne
Og kysse, takke, favne.
Snart skilles vi jo ad>.
Lifvets kraf är glädje, icke sorg eller försakelse. Sådant är det
sällhetsbegrepp dikterna framvisa.
Deraf kan man förstå, att det är våren hon föredrager, när det
gäller att uttala, hvilken årstid hon mest älskar. Pessimisten och
den lefnadströtte föredraga hösten. Naturen är då mognare, litet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
