Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I. Januari 1887 - Literatur. Nils Erdmann. Helene Nyblom i »Nye Digte»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
blaserad och allvarligare. Friskheten har försvunnit, resignationen
inträder. »Sommar och god tid,i säger Topsoe i studieboken, »göra
alla träd lika, men hösten gör dem alla icke blott mer allvarliga,
utan tar dem ock i förhör, hvart och ett på sitt sätt. Ännu äro de
väl täckta af bladen, men alla linier hafva dock blifvit annorlunda,
och trädets egentliga skapnad framträder bättre.» Om hösten, säger
Turgenjef, andas man så lugnt. Man känner sig så sällsam, så
uppfyld af ljufva intryck. Kära bilder och hågkomster upprullas för
själen; man dröjer vid det förgångna och blickar längtansfullt mot
framtiden. Hopp och fruktan, glädje och vemod täfla i sinnet, och
dagarna förefalla såsom andaktsstunder, dem intet afbryter. Optimisten
— eller fru Nyblom — ser i hösten något annat. För henne är
den dödens årstid, vemodets och tungsinthetens ohygglige följesven,
och allt synes då erinra om den mörka, elaka vintern. Men om
våren kommer glädjen. Då föryngras naturen; kölden flyr sin kos
och solen börjar värma. Äfven om hon bedrager är hon ljuf, denna
vårsol.
>Ej Vaabentnagt han förer;
Naar blot hans Skridt man hører.
Det hele Land sig skynder
At knæle fur hans Fod.
Alt, som til Frihed trænger,
Fast ved hans Blikke liænger,
O g af hans Stemme drikke
De frosne Hjærier Mod».
Derför är hon ock lyckligast i solens fulla klarhet. I skymningen
blir hon sorgsen, vemodet kommer öfver henne, och »borte er Alt,
hvad mit Hjærte af Glæde har rummet, oplost som Skummet,» klagar
hon i en skymningssång. Snön håller hon kär såsom ett afbrott i
vintermörkret; ljus blir i luften, rörelse och verksamhet, och hon
tycker att det ser ut som om snöflingorna logo.
Glädjen är då det, som hon högst skattar. Också är hennes
gud icke dödens och smärtans gud, men kärlekens, ljusets, kampens
och lifvets. Ja, sjelfva poesien blir ett barn af denna glädje. Den
framsväfvar i rytmer, liksom guldstoft i solen, och den bäfvar på
läpparna såsom »et Smil, et Blik.» Visserligen kan hon fatta att
sorgen föder glädjen, att: sorgen för en och annan blir den natt, ur
hvilken den framgår. Men eget synes det alltid, och hon kallar
det en gåta.» I allmänhet dräper dock denna sorg vår lycka, och
skaldinnan vill bekämpa den såsom fiende till glädjen. Derför
bjuder hon menniskorna att tillintetgöra dess välde, att döda den
hos sig sjelfva och hos dem, hvilka den nedtrycker. Derför predikar
hon kärlek mot våra lidande bröder och systrar, hjelp åt de
behöfvande, tröst åt de betungade. Derför vill hon kalla oss att »sluta
kedja» mot sorgen.
»Slut Kjsede! Lad os fänge
L Lifvets og i glædens Navn
Biol Nogle af de Månge,
Som den vil kvæle i sin Favi»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
