Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II. Februari 1887 - Lotten von Kræmer och hennes diktning - Sof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
L. v. K. är ett uttryck af brytningsskedet i den svenska
qvinno-bildningen, och det förklarar på samma gång det ursäktar mycket i
hennes uppträdande både som diktare och personlighet. Men en
rikt utrustad qvinna, äfven om hennes intellektuela uppfostran förfelats,
hennes »hjertas dallrande qväde» aldrig låtit sig omsättas i verkligheten,
och hennes diktalster aldrig skola nå odödligheten, kan dock finna
områden der hon möter det gensvar, som hennes »lyra» fåfängt
eftertraktar, områden der hon kan inskrifva sitt namn for samtid
och efterverld att i tacksamma hjertan bevaras, ja der hon kan dikta^
blott icke tomma bilder och fantasier utan lefvande, menniskoöden, der
hon kan lyckliggöra och bereda utväg för andra att vinna den utveckling
som hon sjelf aldrig nådde. Lotten v. Kræmer har en gång visat, att
det området icke är henne främmande. Der skulle hon också allt
framgent skära sina rikaste lagrar samt vinna den inre jemnvigt, som
verksamheten för andra skänker.
Äfven med pennan är Lotten v. Kræmer lyckligast då hon
glömmer sig sjelf. Det är icke den subjektiva lyriken, den hon blott
allt för ofta missbrukar, utan den objektiva, som någon sällsynt gång
gör henne till verklig skald. Härom vittna de intagande stycken
riktiga perlor af skär känsla och fin form — som vi här nedan
bifoga. 1
Sof.
fof ljuft, du min älskade lilla
Som fogel i bo!
Som vinden bland blommorna stilla,
Sof sött, sof i ro!
Ack, barndomens lyckliga dagar
Som guldmoln de fly!
Snart, snart kanske ängsligt du klagar
Vid mörknande sky:
»O moder, mig slut till ditt hjerta!
Min fröjd blef ej lång.
Nu vagga, o vagga min smärta
Till ro med din sång!
Som förr i de vårliga tider
Till värmande bröst
Din älskling nu slut, ty det lider,
Det lider mot höst!
’ Sedan detta skrefs, har L. v. K. af Robinson erhållit vänligt erkännande
och godt råd. Aftonbladet n:o 20 för i år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
