Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II. Februari 1887 - Inom mina fyra väggar, meddeladt af Lärarinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
Det är en kall och ruskig dag på senhösten. Klockan slog just
nu fem, och skymningen börjar inträda. Frusen ilar jag framåt de
gator, som leda från skolan till mitt hem. Snart står jag framför min
egen dörr, nyckeln vrides om, dörren öppnas och — hvilken mild
fläkt strömmar mig ej till mötes från det lilla rummet! Var det
verkligen så dystert och kyligt derute på gatan? Hur kan det då
blifva mig så varmt om hjertat vid återinträdet i mitt rum?
Snart står den lilla tekitteln öfver spritlågan, och trött sjunker
jag ned i hvilstolen i den halfmörka vrån. Ännu förnimmes i hufvud
och sinne efterdyningar af dagsarbetet; de tunga ögonlocken slutas,
och ovilkorligen draga dagens minnen förbi min själ. Alla minnen?
Nej, endast de glada, de ljusa! Hvad af mörker som mött mig, det
är glömdt. Är det väl rätt att hafva ett så ensidigt minne? Jag
vet det ej; jag vet blott, att det gör mig lycklig, och hvad som
bidrager till sann lycka, kan väl ej vara helt och hållet förkastligt.
Tekitteln börjar ett sakta sjungande. Jag hör ännu en gång
min rundkindade lille Hans fråga med en röst som ögonblickets
allvar gör nästan ohörbar: Hvad hette då Adam i tillnamn?» Leende
slår jag mer vatten på tekitteln; nu är också Hans redan försvunnen
och jag ser framför mig de två små flickorna från förmiddagsrasten
i dag. Elsa knäpper just på ryggen hårdt samman sina små händer.
Marie går gråtande åt höger, under det Elsa helt trotsigt vänder sig
åt andra sidan. Tillfälligtvis går jag förbi, och kan icke undgå
att fästa uppmärksamhet vid händelsen, då ju denna uppenbart är en
orsak till bedröfvelse för den ena parten. Jag stannar alltså
framför Kisa, som tummar sitt förkläde och vänder det än på ett håll,
än på ett annat, betraktande mig, i början något häpet, men sedan
helt modigt, liksom medveten af sin fulla rätt.
»Hvarför gråter Marié?»
»Jag skulle räcka henne handen på, att vi äro vänner.»
»Och hvarför ville du inte göra det?»
»Jo derför — derför att jag ändå i morgon blir ond på henne
igen.»
»Vet du det redan nu?»
»Ja! Jag blir alltid retad på henne. Och när jag nu vet det redan
på förhand, kan jag ju icke gifva henne handen på, att vi äro vänner.»
Hvilken gyllene ärlighet och sanningskärlek! Hvilken
samvetsömhet i sjelfva det oskickliga beteendet!
Nu slår jag i mitt te. Jag erinrar mig härvid huru i dag en
liten klok, ljuslockig flicka nedskrifvit hvad ännu ingen af våra
skriftställare vågat sig på: historien om sin egen födelse. På en
till-skrynklad papperslapp som fallit ur barnets ficka, läser jag följande
berättelse: »I München Knöbelstrasse n:r 12 bor herr direktören.
Han har två söner och en dotter. En af sönerna heter Ludvig, en
Hans och den lilla dottern Anna. Anna var endast sex år gammal.
Anna var ett älskligt och godt barn. Anna var mycket vacker. Det
var just vår. Då satt Anna i trädgården. Der flög en stork förbi.
Då ropade Anna högt: stork, skaffa mig en liten syster! Nästa
morgon låg en syster i bädden. Det var jag. Anna var mycket förvånad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
