Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II. Februari 1887 - Inom mina fyra väggar, meddeladt af Lärarinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
Och ännu en gång draga de förbi mig i tankarna, alla de kära,
små barnen, så som de vid skoltimmarnas slut togo afsked af mig.
Huru strålande betraktade mig ej den minst skickliga i klassen,
emedan hon i dag för första gången skrifvit ett godt tema och i följd
deraf erhållit ett berömmande ord! Huru hvart och ett af de små
menniskobarnen har sina behag och sina egendomligheter! Och huru
ser jag ej i allas ögon någonting glänsa, som säger att de hålla af
mig, till och med de som blifva tillrättavisade, de som ofta blifva
straffade!
De öfverströmmande känslorna drifva mig till pianot; med stilla
fröjd slår jag an några ackorder och småsjunger dertill:
»O, kunde jag med tusen stämmors ljud
Lofsjunga dig, min skapare och Gud!
O, kunde jag utur mitt hjertas grund
Dig prisa för hvar lycklig lifvets stund!»
Allt tätare blir skymningens slöja; tunga regndroppar slå mot
fönsterrutorna. Jag sjunker åter ned i min beqväma hvilstol och
ser mig belätet omkring inom mina fyra väggar. Allt hvad här
finnes har jag med egen kraft förvärfvat, med eget arbete vunnit,
eller har det blifvit ordnadt af kära händer. Och jag fröjdar mig
öfver hvarje sak, som om den hade blifvit mig en god vän. Vid det af
murgrönsrankor omgifna fönstret är min käraste plats. Der står mitt
sybord. Ej eger jag ofta en ledig stund att tillbringa der, men när
så sker, är det alltid under en viss feststämning. Huru uthviladt
blir icke sinnet medan händerna syssla med lappning eller stoppning!
I hörnet der, vinkar mig mitt skrifbord. Der står bilden af den
ädle man, hvars heliga nit för ungdomens uppfostran först tände hos
mig kärleken till mitt kall. Ofta när jag vid mitt skrifbord
förbereder mig till den kommande dagens arbete, betraktar jag denna
bild frågande: »Är detta riktigt?» Tyckas då de allvarsamma ögonen
svara ja, är jag tillfredsstäld med mitt arbete.
Nu en tyst fråga till dig, kära läsarinna! Eger icke också du
derhemma i ditt skrifbord en hemlighetsfull låda, hvari de taukar
hvila, hvilka röra det käraste af hvad lifvet gifvit dig? Du nickar
med ett hemligt förstånd och vill liksom jag ogerna pladdra derom.
»Går ni ofta på teatern?» frågade mig nyligen en vänlig dam.
»Sällan. Jag är tyvärr icke stark nog att vara uppe länge om
aftnarna och att ändå sedan kunna arbeta friskt andra dagen»,
svarade jag.
»Ni har då icke sett senaste uppförandet af der Nibelungenring?
Verkligen icke! Åh, det är ju barbariskt-’, brummade hon.
Jag gjorde en undfallande bugning och tänkte med hemlig fröjd
på det nya porträttet af drottning Luise som jag köpt och låtit
infatta i ram just för de pengar, hvilka annars åtgått till teaterbiljetten.
Nu prydes mitt rum af den ädla qvinnans bild, och ingen dag
förgår, under hvilken jag icke deraf finner mig styrkt till pligttroget
arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
